Den 25 februari publicerade den parlamentariska arbetsgruppen en rapport om den s.k. skuldbromsen i Finland. Enligt rapporten bör de offentliga finanserna justeras med 8–11 miljarder euro under nästa mandatperiod för att få ned budgetunderskottet till cirka 2–2,5 % av BNP före 2031.
Skuldbromsen har motiverats med att den stärker hållbarheten i de offentliga finanserna. En viktig fråga har dock försummats i debatten: Vem ska betala för anpassningen?
Ekonomisk politik är också jämställdhetspolitik
Ekonomisk politik behandlas ofta som en teknisk fråga: hur stor är skulden, hur stort är underskottet och hur ska man balansera de offentliga finanserna. I själva verket handlar det alltid om värdeval. Anpassningsåtgärder – oavsett om det handlar om utgiftsminskningar eller skattehöjningar – påverkar alltid människor. De har olika inverkan på olika befolkningsgrupper, regioner och kön.
I Finland är offentliga tjänster, social trygghet och välfärdsstatens strukturer viktiga infrastrukturer för jämlikhet. De utjämnar inkomstskillnader, gör det möjligt för människor att arbeta och ger stöd till människor i olika skeden av livet. När de offentliga finanserna anpassas i miljardklassen handlar det inte bara om budgetraden – utan om vems vardag som förändras.
Anpassningen enligt skuldbromsen kan vara exceptionellt stor till sin skala. Anpassningsnivån kan vara upp till tre gånger så hög som den nuvarande regeringens och i värsta fall försvaga den ekonomiska tillväxten samt öka arbetslösheten.
Den viktigaste frågan för jämställdhet är var man ska rikta justeringen. Historiskt sett har nedskärningarna ofta drabbat det sociala skyddet, offentliga tjänster och finansieringen av kommunerna och välfärdsområdena i synnerhet.
Deras effekter är inte jämnt fördelade. Till exempel använder kvinnor i genomsnitt fler offentliga tjänster och arbetar oftare inom den offentliga sektorn. Samtidigt är låginkomsthushållen mer beroende av social trygghet. Därför kan finanspolitiken stärka eller försvaga jämställdheten mellan könen – ofta utan att det ens märks.
Skuldbromsen kan minska det demokratiska handlingsutrymmet
En viktig egenskap hos skuldbromsen är att den binder framtida regeringars finanspolitik i förväg. De flesta riksdagspartier har ställt sig bakom anpassningsmålet, även om inte alla var med i det som överenskommits.
Detta väcker också en demokratisk fråga: hur mycket ekonomisk politik ska låsas fast över valperioder?
Om nivån på anpassningen definieras i förväg kan den politiska debatten begränsas till vad som ska skäras ned, inte om nedskärningar behövs eller hur de ska göras. Trots att metodurvalet ännu inte är överenskommet är det med så här omfattande anpassningar svårt att undvika nedskärningar i den sociala tryggheten och social- och hälsovårdstjänsterna. Ur ett jämställdhetsperspektiv är detta problematiskt.
Socialpolitik, tjänster och välfärdsstatens struktur är viktiga verktyg för jämlikhet – och det är ofta inom dessa områden som de största besparingarna görs.
Vi behöver också en systematisk utvärdering av hur den ekonomiska politiken påverkar människor. Detta innebär till exempel bedömning av könskonsekvenserna, granskning av konsekvenserna i olika inkomstklasser och analys av de regionala konsekvenserna. Ekonomisk politik är inte bara en fråga om skulder och underskott. Det är också en fråga om rättvisa i samhället.
Skuldbromsen är ett värdeval
Skuldbromsdebatten visar att den ekonomiska politiken i grunden handlar om att göra värdeval i en värld med begränsade resurser. Det finns många sätt att minska skulden: genom att skära ned, beskatta eller stödja tillväxt. Det finns dock en risk att skuldbromsen faktiskt försämrar tillväxten och därmed till och med kan öka skuldbördan. Därför är den verkliga frågan om skuldbromsen inte bara hur mycket som ska sparas, utan framför allt hur och från vem. Eftersom anpassningen för den som förpliktas av skuldbromsen ska vara så rättvis som möjligt bör den vara skattebetonad, fokusera på tillväxtåtgärder som investeringar och fokusera så lite som möjligt på nedskärningar.
Om vi vill bevara den finländska välfärdsstatens starka jämlikhetsgrund är det skäl att hålla denna fråga i centrum för debatten.