Lågkonjunkturen i början av 1990-talet var en vändpunkt i Finlands ekonomiska politik. Lågkonjunkturen var djup, bankkrisen enorm och de offentliga finanserna i nödläge. Vid den tiden etablerades begreppet åtstramningspolitik som praxis: man minskade utgifter, justerade sociala kostnader och begränsade löneökningar. Detta var alltså den tidpunkt då åtstramningspolitiken i praktiken kom till Finland i större utsträckning.
På grund av lågkonjunkturen på 1990-talet blev åtstramningspolitiken ett konkret och politiskt viktigt begrepp i Finland. Åtstramningspolitiken motiverades också med EU:s stabilitets- och tillväxtpakt, som satte gränser för underskott i de offentliga finanserna och skuldkvoten.
Åtstramningspolitiken påverkar kvinnor genom olika kanaler, såsom sysselsättning, löner, sociala förmåner, hushållsarbete och långsiktiga konsekvenser.
Hur drabbar åtstramningspolitiken kvinnor?
Kvinnor utgör majoriteten av arbetstagarna inom social- och hälsovårdsbranschen. De ekonomiska svårigheterna inom välfärdsområdena har lett till uppsägningar, vilket har försämrat sysselsättningen för kvinnor.
Den offentliga förvaltningen har minskat sysselsättningen för 6 000 kvinnor. Inom övriga serviceverksamheter, inklusive bland annat organisationer, arbetar 9 000 färre kvinnor än året innan. I april–juni var antalet sysselsatta inom handelsbranschen cirka 20 000 färre än året innan.
Avtalslönerna inom välfärdsområden och kommuner har höjts tack vare att avtalslönerna höjdes i förbundens förhandlingsrunda 2022. Man kan säga att man lyckligtvis, tack vare avtalssystemet, inte har kunnat inkräkta på lönerna inom kvinnodominerade branscher med hjälp av åtstramningspolitiken. Inflationen har påverkat köpkraften under 2020-talet, men den sjunkande inflationen påverkar reallönerna positivt.
Nedskärningarna ersätts med kvinnors arbete
Som en följd av nedskärningarna utför kvinnorna mer oavlönat hushållsarbete och omsorgsarbete. Enligt OECD:s och EU:s studier ökar nedskärningarna i de offentliga utgifterna kvinnors hushållsarbete med 10–20 procent jämfört med män.
STTK:s och THL:s utredningar visar att kvinnor i Finland redan nu i genomsnitt lägger 1,5–2 gånger mer tid på hushållsarbete än män, och på grund av åtstramningspolitiken ökar skillnaden. I familjer med en förälder är konsekvenserna särskilt stora: hushållsarbetet och barnavården ökar betydligt i och med att stödtjänsterna minskar.
Inbesparingarna inom social- och hälsovårdstjänsterna innebär att omsorgen som utförs hemma ökar. Eftersom det fortfarande är kvinnorna som sköter det mesta av hushålls- och omsorgsarbetet i Finland är det de som bär den största bördan av inbesparingarna.
Nedskärningarna i bostadsbidraget, utkomststödet och familjeförmånerna tvingar familjerna att spara i andra utgifter, såsom avgiftsbelagda tjänster. Följden blir att kvinnor lägger mer tid på hushållsarbete eftersom familjerna inte kan köpa tjänster på marknaden.
Konsekvenserna är långvariga och motverkar jämställdhet
De långsiktiga konsekvenserna av åtstramningspolitiken är ojämlikhet. Studier visar att ekonomisk osäkerhet och ökat omsorgsansvar ökar risken för ångest och depression hos kvinnor. En långvarig ökning av hushållsarbete och omsorgsansvar kan leda till fysiska belastningsskador och kronisk utmattning.
Åtstramningspolitiken fördröjer jämställdhetens framsteg i arbetslivet och fördelningen av hushållsarbetet, vilket kan befästa könsrollerna på lång sikt. I familjer med en förälder och inom lågavlönade branscher kan konsekvenserna av åtstramningspolitiken föras vidare till barnen: lägre familjebudgetar, begränsade hobbymöjligheter och resurser för fostran. På lång sikt kan detta försämra barnens möjligheter till utbildning och framtida inkomstmöjligheter.
Åtstramningspolitiken är alltså inte ett neutralt värdeval, utan dess konsekvenser är långsiktiga och skapar i värsta fall stor ojämlikhet. Den försämrar särskilt kvinnornas ställning eftersom de arbetar inom den offentliga sektorn, använder sociala tjänster och vårdar sina närstående oftare än män.