Lagändringen som gäller akutvårdare innefattar två nya bestämmelser: försvårande av polis- eller larmverksamhet (16 kap. 3 a § i strafflagen) och den lindrigare brottsformen störande av polis- eller larmverksamhet (16 kap. 3 b § strafflagen). Dessa bestämmelser har redan ett smeknamn: blåljussabotage.
Lagrummen är ett stort framsteg: hot och våld mot akutvårdare är nu gärningar som bestraffas hårdare än tidigare.
Det våld och de hot som akutvårdare utsätts för uppmärksammas således äntligen separat i lagen och det är något som har efterlysts länge och som även Tehy har drivit på. Framöver kommer våld eller hot om våld som akutvården råkar ut för i princip att dömas som "försvårande av larmverksamhet" enligt denna nya rubricering. Straffskalan är lika sträng som till exempel vid våldsamt motstånd mot tjänsteman.
Detta innebär att misshandel av en akutvårdare framöver är straffrättsligt sett en lika allvarlig gärning som misshandel av till exempel en polis eller läkare i tjänst. Detta är en viktig och välkommen ändring. På Tehy har vi länge fört fram att det är fullkomligt absurt att värdera yrkespersoner som är verksamma i samma situation på olika sätt. Vid samma farliga akutvårdsuppdrag har man ofta även kallat polisen på plats, och det aggressiva beteendet riktar sig mot alla närvarande.
Övriga social- och hälsovården lämnades utanför
Den nya lagstiftningen har dock också brister.
För det första gäller den nya bestämmelsen endast akutvårdare, vilket innebär att hela den övriga social- och hälsovården inte omfattas av regleringen. Akutvårdare utsätts för mycket våld och hot om våld i sitt arbete, men det gör även andra yrkespersoner inom social- och hälsovården. Enligt en undersökning som beställdes av Tehy (från 2021) finns branschens våldsammaste arbetsplatser på övervaknings- och bäddavdelningarna, där 92 % respektive 91 % av deltagarna har upplevt våld eller hot om våld. Inom psykiatrin är motsvarande siffra 88 %. Inom akutvården har 80 % av de tillfrågade upplevt våld eller hot om våld.
Jag hjälper tehyiter i brottmål och kan också därför bekräfta den iakttagelsen – det finns ingen hundraprocentigt trygg och våldsfri arbetsplats inom social- och hälsovården. Det är därför vi på Tehy är så besvikna över att den här bestämmelsen slutar gälla vid sjukhusets dörr. En person som uppträder hotfullt mot akutvårdspersonalen fortsätter ofta med det hotfulla beteendet på jourmottagningen.
Denna begränsning är särskilt olycklig och rentav motsägelsefull eftersom regeringen har satt upp som mål i regeringsprogrammet att förbättra säkerheten i arbetet inom hela social- och hälsovårdssektorn i våldssituationer i anslutning till arbetet så att det motsvarar tjänstemannaskyddet (s. 73 i regeringsprogrammet). Trots detta begränsades den nya bestämmelsen i lagen till att endast gälla akutvården.
Hög tillämpningströskel - några exempel
För det andra undrar jag om tröskeln för att tillämpa denna bestämmelse är för hög också i fråga om akutvården?
Bestämmelsen förutsätter att larmverksamheten hindras eller väsentligt försvåras. Även i fråga om den lindrigare gärningen förutsätts det att larmverksamheten störs. Detta tillvägagångssätt beaktar alltså inte akutvårdaren personligen, och till exempel anger konsekvenserna för akutvårdaren inte om brottsrekvisitet uppfylls, dvs. om larmverksamheten hindrades eller väsentligt försvårades.
Låt oss titta på ett exempel. Ambulansen anländer, och den vård man har inlett i samarbete baktill i ambulansen övergår i en våldsam kamp, där akutvårdarens fot vrids och akutvårdaren tvingas sjukskriva sig. I det här skedet har ambulansen dock precis kört fram till sjukhusets dörr. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att larmverksamheten förhindras eller väsentligt försvåras. Uppfylls detta villkor här?
Och hur går det om vi ändrar på exemplet så att patienten i ambulansen inte är våldsam, men framför ett dödshot mot akutvårdarna som måste tas på allvar och förstärker hotet genom att med handen låtsas skjuta akutvårdaren i huvudet? Även i det här fallet kan man trots hotet transportera patienten till fortsatt vård, men akutvårdaren blir senare sjukskriven för en lång tid.
Akutvårdarna i Tehy är professionella hjälpare och kan bemöta människor i mycket olika situationer. En akutvårdare kan bra klara av aggressivt och extremt utmanande beteende, även en situation som blivit våldsam, så att man ändå lyckas transportera gärningsmannen till fortsatt vård. Det är uppenbart att akutvårdaren i de beskrivna situationerna drabbas av allvarliga konsekvenser. Men är konsekvenserna allvarliga också för larmverksamheten, som ytterst är det som bestämmelsen i lagen skyddar? Larmuppdraget kunde slutföras, och således har larmverksamheten åtminstone inte hindrats. Men försvårades den väsentligt?
Regeringens proposition om ändringen ger ett ljummet svar: "Våld och hot innebär i allmänhet att verksamheten åtminstone väsentligt försvåras." (RP 71/2025 s. 46).
Dessa frågor kommer framöver att bedömas i domstolarna, och det kommer att ta flera år innan rättsläget etableras och vi får klarhet gällande tröskeln för tillämpningen av denna lagbestämmelse.
De händelser som beskrivs ovan är inte fiktiva, utan verkliga situationer som Tehys akutvårdare har råkat ut för. Ifrågavarande fall dömdes i tingsrätten: det första som misshandel och det andra som olaga hot. Med tanke på att sådant hotfullt och våldsamt beteende tyvärr förekommer mycket ofta, skulle det ha varit önskvärt att bestämmelsen från första början är så tydlig att det är klart hur den tillämpas i alla situationer med hot och våld som akutvården ställs inför.
Enbart straff ökar inte säkerheten
Slutligen kan jag inte låta bli att påpeka att det bästa skyddet mot hotfulla och våldsamma situationer är utbildning, framförhållning samt kommunikation och samarbete mellan myndigheterna. Strängare straff bidrar till det skydd som en förändring av attityderna i samhället medför, men tyvärr är denna nya bestämmelse i strafflagen inte ensam avgörande i arbetet för en mindre våldsam social- och hälsovårdsbransch.