Kreditvärderingsinstitutet Fitch Ratings sänkte i juli Finlands kreditklass till AA. Orsakerna var att statens skuldsättning ökat och att anpassningsåtgärderna varit otillräckliga. Regeringen planerar en ”skuldbroms” – som har dåligt rykte redan från början – för Finland. Varför väcker skulden så mycket diskussion? Hur fungerar statsskulden? Borde vi så småningom börja få statsskulden att minska, och hur ska det gå till?
Staten är inte som ett hushåll
Ett vanligt misstag är att jämföra statens ekonomi med ett hushåll. Staten kan ta lån i sin egen valuta, hantera räntenivåerna via centralbanken, höja skatterna, skära ner på utgifterna och fortsätta existera för evigt. För privatpersoner är läget annorlunda: de måste betala tillbaka sina skulder under sin livstid.
En stat återbetalar kapitalet när skulden förfaller eller tar ett nytt lån i stället för det gamla (”refinansiering” av skulden). Räntan betalas årligen till de som äger skulden. Skulderna betalas med skatteintäkter, extra inkomster från ekonomisk tillväxt eller genom att sälja tillgångar.
Det finns ingen ”korrekt” skuldnivå
Förhållandet mellan skulden och BNP är viktigare än själva skuldbeloppet. Många länder, som Japan, har i decennier levt med en skuld på över 200 procent av BNP utan att det blivit någon allvarlig kris.
Det visar att placerarna är vana vid högre skuldnivåer. Om ekonomin växer snabbare än räntan på skulden kan skuldförhållandet minska till och med utan nedskärningar eller skattehöjningar. Om räntan däremot än större än den ekonomiska tillväxten kan skuldförhållandet lätt spåra ur.
Marknaden reagerade inte särskilt kraftigt även om Finlands kreditklassificering sänktes i juli. Finland får fortfarande relativt förmånliga lån på marknaden i jämförelse med Tyskland. Det indikerar att marknaden inte förväntar sig att kreditklassificeringen ska försvagas under den närmaste framtiden.
Skuldbromsen skulle binda oss till en åtstramningspolitik
Regeringen planerar en skuldbroms i den finländska lagstiftningen, som formellt skulle minska skuldsättningen. Regeringen motiverar skuldbromsen på 40 procent med hänvisning till EU:s regler. EU:s regler kräver dock inte en skuldbroms på nationell nivå, utan det räcker med att man har tagit hänsyn till en anpassning i planeringen av den offentliga ekonomin. En skuldbroms skulle binda Finland till en åtstramningspolitik, det vill säga en politik som skär ner utgifterna i ekonomin, kanske för decennier framåt, vilket skulle tära på den ekonomiska tillväxten.
Statens revisionsverk har också kritiserat lagutkastet, enligt vilket skuldförhållandet måste minskas med minst en procentenhet av bruttonationalprodukten i nästan 50 års tid. Det här skulle begränsa investeringarna och skära ner på välfärdsstaten.
I en krissituation måste Finland kunna stödja både medborgare och företag och upprätthålla investeringar och tjänster. Under de senaste åren har coronakrisen och Rysslands anfallskrig mot Ukraina visat oss att flexibilitet i krissituationer verkligen behövs. En skuldbroms kan alltså fördjupa recessioner och långtidsarbetslöshet.
Dessutom åldras befolkningen i Finland snabbt, och servicebehovet ökar. En flexibel ekonomisk politik är nödvändig för att finansiera social- och hälsovården och samtidigt reformera ekonomin. Skuldbromsen kan göra detta omöjligt utan mycket hårda nedskärningar av utgifterna.
Det finns alternativ till nedskärningar
Det bästa sättet att få ner skuldförhållandet är att få fart på ekonomin. En politik som strävar efter ekonomisk tillväxt är alltså gynnsammast och billigast.
Den ekonomiska tillväxten i Finland har varit trög i åratal. EU:s räntepolitik har bidragit till den låga tillväxten, men Orpo-regeringens åtstramningspolitik har också varit ett gift för tillväxten. Nedskärningspolitiken har ätit upp den lilla tillväxt vi kunde ha haft. Det är speciellt viktigt att satsa på utbildning, FoU-investeringar, hälsovård, sysselsättning och grön omställning.
Nedskärningspolitiken har ätit upp finländarnas köpkraft och därigenom försvagat tillväxten och sysselsättningen. Särskilt momshöjningar tär på den inhemska köpkraften.
Samtidigt som regeringen har sagt att den är bekymrad över skuldsättningen har den delat ut skattelättnader till storföretag och höginkomsttagare. Nedskärningar som drabbar social- och hälsovården eller utbildningen framställs som ”nödvändiga”, fastän de egentligen inte är det. Alternativ till nedskärningarna skulle till exempelvis vara att avskaffa skadliga företagsstöd och skattelättnaderna på dividendinkomster från onoterade företag. Dessutom bör vårens skattesänkningar slopas.
En skuldbroms kan alltså låta som ett lockande sätt att öka anpassningen, men den skulle sannolikt bara vara skadlig för Finland eftersom den skulle minska flexibiliteten i ekonomin, fördjupa recessioner och förhindra investeringar i framtiden. Den offentliga ekonomin fungerar inte som den privata ekonomin, utan nedskärningar kan i värsta fall bli början på en negativ spiral till en ekonomi som trots förväntningarna inte minskar skuldsättningen utan till och med kan öka den.