Under likalöneprogrammet – dvs. i 14 år – har löneskillnaden mellan kvinnor och män minskat med ynka fyra procentenheter. Om vi fortsätter på samma sätt når vi lönejämställdhet först år 2090. Takten har varit alldeles för otillräcklig och vi behöver tydliga, konkreta åtgärder.
Nu har dystra svarta moln dykt upp på himlen, då arbetsgivaren har meddelat att den inte längre deltar i gemensamma förhandlingar. Detta är mycket besvärligt och påverkar säkert på många sätt genomförandet av lika lön. Den finländska arbetsmarknadskulturen har alltid haft ett gemensamt bord för trepartsförhandlingar om stora viktiga ärenden, där man strävar efter att hitta lösningar som tillfredsställer alla parter. Jag hoppas att denna avtalskultur kan fortsätta.
Inom social- och hälsovårdsbranschen ska det även i fortsättningen finnas yrkespersoner och därför behöver branschen hållkraft och dragkraft. Alla utredningar som gjorts den senaste tiden är dyster läsning: arbetstagarna blir utmattade av sin arbetsbörda, på arbetsplatserna utförs arbete med alldeles för få resurser, varje dag måste man flexa, bättre ledarskap önskas, fler närchefer behövs för att se till att arbetsplatserna är goda och hälsosamma.
Jag påstår att den primära lösningen för att öka social- och hälsovårdsbranschens håll- och dragkraft inte är att öka antalet utbildningsplatser eller rekrytera vårdare från utvecklingsländer. Inom andra branscher förbättras dragkraften med pengar – genom att locka kompetenta personer med bättre lön. Det är mycket speciellt att detta inte ens tas som ett verktyg i rekryteringsbacken inom social- och hälsovårdsbranschen.
Regeringsprogrammet är enastående progressivt just i förhållande till jämställdhetsskrivningarna: Man vill göra Finland till ett modelland för jämställdhet. Man vill främja lönejämställdheten genom att fortsätta likalöneprogrammet som måste vara mer konkret än tidigare. Utmärkta skrivningar, men beklagligt lite konkreta åtgärder har vi dock sett hittills.
Coronaepidemin, som har påverkat oss alla, kan vara en orsak till att konkreta förslag saknas. Vi ska ändå komma ihåg att jämställhet mellan könen är en mänsklig och grundläggande rättighet. Dess verkställighet måste säkerställas även i undantagssituationer.
Ett konkret sätt att främja lönejämställdhet och lika lön är det jämställdhetsprogram som Tehy och SuPer föreslog i mars 2019, med vilken man stegvis fyller lönegropen som den kvinnodominerade social- och hälsovårdsbranschen befinner sig i. Enligt programmet ska social- och hälsovårdspersonalens uppgiftsrelaterade löner under tio års tid årligen höjas med 1,8 procentenheter mer än lönerna i de mansdominerade branscherna. Tehy och SuPer krävde då att 100–150 miljoner euro årligen ska anvisas som jämställdhetspengar för detta i statens budget.
Jämställdhetsprogrammet som Tehy och SuPer fört fram är ett mycket konkret förslag, genom vilket regeringsprogrammets mål att främja lika lön skulle verkställas. Programmet behöver bara uppdateras för att motsvara nuläget. Jag förväntar mig åtgärder av regeringen under ledning av Sanna Marin.