Med hjälp av en schackmetafor tar man inte bara spelpjäser av den ena parten (ni gissar säkert av vilken) utan man skapar även rutor i en tredje färg på spelplan. Ändringarna är helt ogrundade.
En domstolshimmel kommer att leda till många problem och minska rättssäkerheten
I lagpaketet om reglering av arbetsfreden har det föreslagits nästan identiska ändringar i lagen om kollektivavtal och lagen om medling i arbetstvister. Enligt propositionen ska tvister som avses i lagen om kollektivavtal behandlas i arbetsdomstolen. Tvister som omfattas av lagen om medling i arbetstvister ska behandlas i allmänna domstolar, dvs. i tingsrätten och eventuellt i hovrätten och högsta domstolen.
I bägge lagarna föreslås ett stort pliktansvar på upp till 150 000 euro för olaglig sympatistrejk och politisk strejk.
Arbetsdomstolen skulle behandla ärenden som gäller sympatistrejker och politiska strejker som sket medan kollektivavtalet var i kraft, men endast i fråga om organiserade arbetsgivare.
De allmänna domstolarna skulle i fortsättningen behandla kraven på plikt för sådana sympatistrejker och politiska strejker som har ordnats då ett kollektivavtal inte råder eller på arbetsplatser där arbetsgivaren inte är organiserad.
Två behöriga domstolar kommer att leda till många praktiska problem, en sorts domstolshimmel.
I fortsättningen kommer alltså liknande eller rentav helt identiska arbetskonflikter att behandlas både av arbetsdomstolen och av de allmänna domstolarna. Detta kommer oundvikligen att leda till att rättssäkerheten försvagas.
De föreslagna lagrummen är förutom helt nya också mycket mångtydiga, vilket innebär att det kommer att ta lång tid att etablera rättspraxis.
Rättegångarna blir längre eftersom tingsrättsprocesserna är långa, för att inte tala om hovrätten och högsta domstolen. Det finns också en risk för att olika domstolars domar i liknande arbetskonflikter eller rent av arbetskonflikter inom samma bransch inte har samma innehåll, vilket kan leda till att samma arbetskonflikt tolkas som olaglig på ett ställe och laglig på andra ställen.
Exempel: Politiska strejker kan under kollektivavtalets giltighetstid gälla hela branscher och alla arbetsgivare inom branschen. Arbetsdomstolen är då behörig att avgöra om en strejk var laglig eller olaglig i fråga om organiserade arbetsgivare. Motsvarande tvistefråga som gäller icke organiserade arbetsgivare ska behandlas separat för var och en av arbetsgivarna och eventuellt också vid olika tingsrätter, om man ställer fackavdelningar runt om i Finland ansvariga. Efter en omfattande politisk strejk kan upp till tiotals krav på plikt uppkomma mot samma fackförbund och dess fackavdelningar. Allt detta innebär arbete och rättegångskostnader.
I Finland har man uttryckligen velat att det ska finnas en egen specialdomstol för frågor som gäller arbetsfred, dvs. arbetsdomstolen.
Vissa smärtpunkter mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna syns redan nu. Arbetsdomstolen har själv erkänt detta problem och har i sitt eget utlåtande om lagpaketet om arbetsfred ansett att det inte är ändamålsenligt att skapa två separata domstolsvägar i ärenden som gäller arbetsfredstvister.
De ekonomiska konsekvenserna är stora – statens utgifter ökar
Förslaget har många negativa konsekvenser för antalet av och kostnaderna för rättegångar. Regeringen, som vill spara samhällets medel, föreslår en lagstiftning som på ett absurt sätt slösar med rättsväsendets redan knappa resurser.
I utkastet till proposition saknas därför en täckande konsekvensbedömning av kostnaderna för de tingsrätter som redan är överbelastade i många nya tvistemål.
En fackförening löper också en okontrollerbar risk för enorma rättegångskostnader om den måste delta i rättegångar mot varje icke-organiserad arbetsgivare som väcker talan.
Dessa ökade rättegångar och kostnader kan undvikas om frågor om arbetsfred även i fortsättningen behandlas endast vid arbetsdomstolen.
Exempel: Eftersom de instanser som verkställer arbetskonflikterna kan vara lokala fackavdelningar kan till och med alla 20 tingsrätter i Finland samtidigt behandla flera olika käromål om samma arbetskonflikt. Käranden i alla tingsrättskäromål kan vara en eller flera arbetsgivare. Enligt den föreslagna lagstiftningen kan ett fackförbund dömas till en plikt på högst 150 000 euro sammanlagt för dessa tvister som behandlas vid tingsrätterna, och fördelningen av plikten mellan arbetsgivarna bestäms i domarna. I förslaget finns dock ingen mekanism för hur olika tingsrätter ska koordinera så att domstolarna som pågår på olika ställen och vid olika tidpunkter så att beloppen inte överskrider det maximibelopp som fastställts för plikten. Fackförbundet och dess fackavdelningar är tvungna att samtidigt svara på många krav på rättegångskostnader separat för varje rättegång.
En väsentlig del av en högklassig lagberedning är att rätta fel
Hur har man kommit fram till detta förslag till reglering? Märkte man inte problemen med behörighetsfördelningen i tid? Arbets- och näringsministeriet har berättat att ministeriet inte ämnar ingripa i denna problempunkt. Detta är ett mycket speciellt ställningstagande.
Även om det i regeringsprogrammet inte särskilt nämns att domstolarnas behörighetsfrågor ska granskas så måste man ingripa i de problem som upptäckts i samband med lagberedningen. Att rätta fel när fel uppstår är en minimiförutsättning för en högklassig lagberedning.
Det ligger i alla arbetsmarknadsparters intresse att de krav på plikt som hänför sig till arbetsfreden även i fortsättningen behandlas till alla delar vid arbetsdomstolen. I synnerhet eftersom man känner till att lagstiftningen i fråga redan på förhand är svårtolkad så borde den eventuella lagen med ännu större orsak tolkas av en domstol, såsom idag. Det är ironiskt att den lagstiftning som motiveras med en stabilare arbetsmarknad byggs på pelare som är så här svajande.
Tänk om regeringens syfte är att skapa oklar lagstiftning om arbetsfreden?
Allt detta väcker frågan om huruvida oklarheter och den komplicerade situationen trots allt är avsiktliga? Vill regeringen medvetet fördunkla och skapa kaos på arbetsmarknaden?
Regeringens motiv kunde vara att fackföreningens tröskel att ordna även lagliga arbetskonflikter blir för hög i och med den föreslagna regleringen. I fortsättningen vore lagstiftningen alltför mångtydig särskilt för fackförbunden och detta ökar arbetsgivarnas vilja att bestrida frågor som gäller arbetsfred. Det är
uppenbart att risken för rättegångskostnader är för stor om det kan bli upp till tiotals separata tvister i samma ärende.
Då förhindrar lagstiftningen om arbetsfred i praktiken också lagliga sympatistrejker och politiska strejker, vilket helt entydigt strider mot de internationella åtaganden som är bindande för Finland.