Som tur blev den inte värre. Trots detta tvingades vårdpersonal under våren och sommaren till övertidsarbete och andra begränsade rättigheter, därför att beredskapslagen gjorde det möjligt. Tehy och SuPer har krävt att Finlands regering ska ersätta de belastningar som beredskapslagen förorsakade. Vi har förslagit 1 000 euro som engångsersättning för de vårdare som omfattats av åtgärderna under beredskapslagen.
Enligt premiärminister Marin är det arbetsgivarnas sak att betala ersättningarna. Enligt arbetsgivarna har de inte pengar, och fast de hade pengar kunde de inte belöna bara en viss grupp.
Ingen har gjort något åt följden till bollandet. Beredskapslagens olägenheter och begränsade rättigheter har inte ersatts till vårdarna. Arbetsgivarna har väntat handfallna på en andra våg, då de istället redan för månader sedan borde ha säkerställt vårdarnas tillräcklighet och ifall situationen skulle förvärras kommit överens om ersättningar som är tydligt bättre än under normala tider. Och be om finansiering från staten, ifall de redan bestämda corona-tilläggsersättningarna till kommunerna inte är tillräckliga.
Jag frågar premiärministern, vilka lagar eller avtal förhindrar att ge vårdarna öronmärkta pengar från statens budget? Jag frågar arbetsgivarna, vilka lagar eller avtal förhindrar att ge större ersättning till de som med anledning av beredskapslagen blivit beordrade att arbeta? Jag svarar själv. INGA.
Vi lever i ett coronatillstånd som förvärras. Arbetsgivarna kräver att få ta beredskapslagen till hjälp igen. Tehy och SuPer motsätter sig starkt till tvångslagen, på grund av att extra arbetskraft också fås genom att göra lokala avtal. Efter väntan i somras och inpå hösten med huvudet i sanden har arbetsgivarna troligtvis vallats av den finländska regeringens åtgärder, då det på sistone droppat in information om personalbelöningar och lokala avtal. Låt oss se vad slags.
Ingå har bestämt sig för att belöna hela personalen med en engångsersättning på 100 och Jorois 150 euro. Päijänne-Tavastlands sjukvårdsdistrikt (PHHKY) belönar sina arbetstagare med kultur- och motionssedlar. En väldigt märklig lösning. Vill PHHKY verkligen uppmuntra sina arbetstagare att under corona-tiden delta i kulturevenemang och gruppmotion? Å andra sidan så erbjuds sådana inte ens nu.
Arbetsgivare har också på ackord gjort lokala avtal, som ligger på tämligen olika nivåer. Att enbart några belönas verkar på riktigt vara så, att man genom avtal försöker förhindra att beredskapslagen behövs.
Tammerfors universitetssjukhus torde ha det mångsidigaste avtalet. Lokalt har man avtalat om en större ersättning för utryckning, extra arbetsturer och annullering av semestrar. På Uleåborgs sjukhus har man kommit överens om en frivillig jour, som ersätts med 130 euro i månaden samt en större jourersättning än vanligt. På Kuopios universitetssjukhus har arbetsgivaren lovat att betala 400 euro, om semestern måste annulleras på grund av arbetet. En helt bra riktning, men inte ens det har knappast någon betydelse för julbrådskan, då vårdarna inte har någon semester som man kunde annullera. I åbo har man ännu inte gjort något.
På HUS, som har störst behov av extra arbetskraft, har man inte på något sätt vidtagit extra åtgärder för de extra bördor som corona medfört. HUS har avtalat lokalt om ersättning för jultidens extraskift på samma sätt som under tidigare år. Det är svårt att förstå HUS linje. Motiveringarna är mestadels bortförklaringar och undvikande av ansvar. Om det inte finns pengar, varför ropar inte HUS på hjälp från staten, då de extrakostnader som corona medfört upprepade gånger lovats ersättas till kommunerna? Den enda tolkningen är att HUS ordagrant inte uppskattar vårdarna för ens en cent.
Det är en fin sak att belöna hela personalen, men hittills av det som synts i belöning och lokala avtal har det inte varit tillräckliga incitament. En julhundring eller kultursedlar är inte lämpliga ersättningar för vårens tvångsarbete som beredskapslagen medförde eller uppmuntran att sträcka sig ännu längre, då sjukvårdens behov och medföljande arbetskraftsbehov blir värre inför julen. Arbetsgivarna kan bättre om de vill. Det finns sätt, men viljan saknas. Beredskapslagen behövs inte om incitamenten, dvs. belöningarna är i ordning.
Om arbetsgivarna inte sköter sin del nu eller om de inte har pengar att göra det, flyttas skyldigheten till riksdagen som beslutar om huruvida beredskapslagen ska tas i användning. Beredskapslagen är inte an arbetsmarknadsfråga.
Från medlemmar och arbetsplatser hörs nu ett mycket allvarligt meddelande om att vårdarna inte längre orkar, arbetsskiften har kontinuerligt för lite folk, erfarna vårdare har slutat och det tar kraft och tid från det egentliga arbetet att inskola nya. Min oro är stor och delas offentligt nu också av många läkare. Det här pepparkakshuset går i smulor innan trettondagen!