Tillsammans med arbetsgivarförbundet utbildade vi arbetsgemenskaperna i lokalt avtalande. Utbildningens centrala innehåll var att man kan komma överens om arbetsvillkoren med arbetsgivarens och arbetstagarens representant på annat sätt än som fastställs i kollektivavtalet i alla de frågor som kollektivavtalsparterna gjort det möjligt att fatta lokala avtal.
Om vi som förhandlat om kollektivavtalet tillsammans kommit överens om att en viss sak inte är föremål för lokalt avtalande, då kan man inte fatta lokala avtal om den saken. Jag tycker att detta är tydligt och klart – och i enlighet med avtalsrätten.
Ungefär från 2015 har jag årligen stött på arbetsgivarförbundets representanters allt kraftigare krav på att utvidga det lokala avtalandet. Dessa krav har oftast framställts i medierna – inte vid förhandlingsbordet.
”Enligt arbetsgivarnas centralförbund behöv det även lagstiftning för att genomföra lokalt avtalande”, kräver EK:s verkställande direktör Jyri Häkämies i Taloussanomat 8.12.2015
”Främjandet av det lokala avtalandet förutsätter att möjligheterna utvidgas och öppnas upp även direkt på lagnivå”, kräver Paltas verkställande direktör Tuomas Aarto 8.12.2015
Det lokala avtalandet ska nu verkligen tas i bruk, kräver Helle från Teknologiateollisuus – ”Även så att man kan underskrida förhöjningarna” Talouselämä 3.9.2020
Vad avses med kravet? Vill arbetsgivarförbunden att man lokalt ska kunna avtala om även sådana villkor som de själva fastställt som ovillkorliga för att trygga minimirättigheterna för arbetstagarna? Eller vill arbetsgivarförbunden att man ska kunna avtala på annat sätt om kollektivavtalet med någon annan än den förtroendeman som representerar personalen, dvs. på annat sätt än de själva kommit överens om i kollektivavtalen?
Finlands kollektivavtalssystem baserar sig på lagstiftningen. De förbund som representerar arbetstagarna och arbetsgivarna har i lagstiftningen getts möjligheten att kollektivt komma överens om arbetsvillkoren. De har även i vissa saker givits möjligheten att komma överens på annat sätt än vad som fastställs i tvingande lagstiftning. Allt baserar sig på att lagstiftaren ansett arbetsgivar- och arbetstagarförbunden vara jämlika avtalsparter. De är inte på något sätt beroende av eller underställda varandra. Avtalandet är frivilligt.
Arbetsgivar- och arbetstagarförbundet å sin del har i kollektivavtalsförhandlingarna bedömt och i kollektivavtalet överenskommit om vilka saker som arbetsplatserna kan avtala om på ett sätt som skiljer sig från kollektivavtalet och om vilka som får ingå avtal. I regel har man i kollektivavtalen kommit överens om att endast förtroendemannen får ingå lokala avtal med arbetsgivaren. Med kollektivavtalet har man strävat efter att säkerställa att förtroendemannen får de uppgifter och den tid som behövs för avtalet (dvs. befrielse från jobbet) för att förhandla och förbereda sig inför förhandlingarna. Dessutom har man kommit överens om uppsägningsskyddet för den svagare förhandlingsparten, dvs. förtroendemannen. Båda förbunden utbildar sina medlemmar, dvs. parterna i det lokala avtalandet – i bästa fall tillsammans.
Faktum är att många saker kan avtalas lokalt enligt kollektivavtalen. Kommunsektorns avtal innehåller nästan allt. Varför fungerar lokalt avtalande inte – eller fungerar det ändå?
Ur de anställdas synvinkel verkar det som om arbetsgivaren vill avtala om saker och ting endast för att tillfredsställa arbetsgivarens behov. Inom kommunsektorn har man gjort flera lokala avtal bl.a. för att korta köer och då det är bråttom. Initiativet till dessa kommer nästan alltid från arbetsgivarna. Enligt min uppfattning har sådana här avtal uppstått utan större bekymmer eftersom arbetsgivarna har fått en bättre ersättning än i kollektivavtalet för det extraarbete som arbetsgivaren så akut behöver.
Lokala förhandlingar som inletts på arbetstagarnas initiativ har mer sällan lett till avtal.
Avtalsförhandlingar har förts även på grund av inbesparingsbehov som arbetsgivaren påpekar. Då har det kunnat bli så att inget lokalt avtal har uppstått. Inte på grund av att det varit omöjligt att avtala, utan på grund av att arbetstagarna inte har velat avtala om sämre villkor. Ibland har arbetsgivarens påtryckningar vid inbesparingsförhandlingarna varit tuffa och förtroendemannen har haft sitt förbund bakom sig som stöd. Även arbetsgivaren har sitt förbund som bakgrundsstöd och ofta även en eller flera egna jurister.
Om det lokala avtalandet skulle öppnas upp på det sätt som arbetsgivarna önskar skulle det ovan beskrivna balanserade förhandlingssystemet rubbas. Kollektivavtalens betydelse som den grund som tryggar minimivillkoren skulle försvinna och den välbalanserade förhandlingspositioneringen som skapats på arbetsplatserna skulle rubbas. Är detta arbetsgivarförbundens mål?
Om det lokala avtalandet skulle öppnas upp på det sätt som arbetsgivarna önskar skulle övergången till den nya modellen inte vara möjlig med nuvarande kollektivavtalsnoteringar. Om modellen vore en annan skulle kollektivavtalsparterna behöva komma överens alldeles på nytt om vilka punkter i kollektivavtalet som kan vara möjliga att avtala lokalt. Som jag ser det skulle det uppstå ett behov av att minska på det lokala avtalandet och bättre spika fast minimivillkoren i kollektivavtalet. Det är ju frågan om arbetsvillkorens minimibestämmelser som skapats för att skydda arbetstagarna.
Jag förstår fortfarande inte Jyris, Tuomas, Minnas och de övriga förhandlingspartnernas klagomål om villkoren för lokalt avtalande. Vi har ju själva tillsammans vid förhandlingsbordet kommit överens så här.
Min kristallkula säger att näst kommer arbetsgivarparten att kräva att allmänbindandet ska bort och att strejkrätten ska begränsas. Motsättningarna som de senaste tiderna blivit starkare på arbetsmarknaden fortsätter så länge som arbetsgivarparten inte godkänner de befintliga arbetsmarknadsstrukturerna och ständigt kräver att arbetstagarnas rättigheter smulas sönder.
De nuvarande arbetsmarknadsstrukturerna har skapats under årtionden. Om de måste ändras ska detta ske i samförstånd kring förhandlingsbordet – inte genom att i åratal tjata i medierna och rada upp ensidiga önskemål. Och gemensamt avtalande lyckas inte om man inte samtidigt är redo att överlåta en del av makten som tillhör arbetsgivare åt arbetstagarna. Den nya modellen borde ju vara lockande för båda parterna. Det bekanta uttrycket om att plocka russinen ur kakan passar för att beskriva arbetsgivarförbundens verksamhet.