I stället föreslår regeringen inte höjning av strejkböterna till arbetsgivarparten i situationer där arbetsgivaren avsiktligen har brutit mot bestämmelserna i kollektivavtalet.
Exempel: Helsingfors stad fick den tredje domen på hösten 2023 (TT 2023:59, arbetsdomstolen) för oklarheter i lönebetalningen, som hade börjat i maj 2022. Arbetsdomstolen fastställde att staden på goda grunder visste att den bryter mot bestämmelsen om lönebetalningen i kollektiv- och tjänstekollektivavtalet. Ändå dömde den Finlands största arbetsgivare, som anställer 38 000 löntagare, till att betala strejkböter på bara 750 euro för denna avsiktliga fortsättning av ett avtalsbrott som pågick i 1,5 år.
I fortsättningen skulle man utgå från att arbetstagarparten ska betala även för varje mindre arbetsfredsbrott minst 10 000 euro, medan arbetsgivarpartens strejkböter för helt avsiktligt brytande mot kollektivavtalet skulle börja från några hundra euro.
Påföljderna för att låta bli att följa kollektivavtalet skulle vara i oerhörd obalans. Påföljderna skulle inte alls motsvara allvarligheten för förfaranden av dem som bryter mot bestämmelserna i kollektivavtalet, den ekonomiska bärkraften eller något annat kriterium på grund av vilka påföljderna vanligen fastställs.
Förändringen skulle slå ner fackföreningsverksamhet som är skyddat av grundlagen, på ett förbjudet sätt
Regeringen anser att om kollektivavtalet gällde skulle det vara klart för alla att stridsåtgärder är förbjuden verksamhet, och även höga strejkböter är således oproblematiska. Detta stämmer ändå inte.
Arbetsdomstolen har fast praxis om att anse att kortvariga arbetsnedläggelser som inte riktas mot kollektivavtalet utan är snarare andra opinionsyttringar mot arbetsgivarens verksamhet, är tillåtna (t.ex. TT 2023:76) arbetsdomstolen och att situationen skulle inte förändras med förändring av strejkböterna.
Fackavdelningens företrädare, som är vanliga arbetstagare, bör alltså i fortsättningen kunna på förhand bedöma med en risk på minst 10 000 euro om den genomtänkta arbetsnedläggelsen är en laglig opinionsyttring. Jurister som är specialiserade i arbetsrätt och arbetsdomstolens beslutande sammansättningar debatterar om dessa tolkningar, och även de har sinsemellan olika opinioner om tolkningar av enstaka fall. Arbetsdomstolens möjlighet att underskrida beloppet av plikten på 10 000 euro genom ett fallspecifikt övervägande är inte ett svar för detta missförhållande, eftersom inte någon kan på förhand dra slutsatser av om arbetsdomstolen just i ifrågavarande fall skulle handla på detta sätt. Således är det oansvarig lagstiftning att anta att fackavdelningarnas aktiva medlemmar eller förtroendemän skulle kunna bedöma dessa saker.
Vid beredning av lagen har nu velats utplåna den realitet att förändringen betyder att tillåtna stridsåtgärder dvs. laglig fackföreningsverksamhet slås ner. När fackavdelningens aktörer och förtroendemän är osäkra och föreningens penningtillgångar är begränsade, låter man lätt under hot om strejkböter att bli att genomföra även de opinionsyttringar som skulle vara helt lagliga om de genomfördes. Detta skulle även strida mot synpunkten hos föreningsfrihetskommittén vid den internationella arbetsorganisationen ILO. Den har uttalat att man inte får sätta en sådan skrämselverkan genom lagstiftning.
Minimibeloppet för strejkböter skulle utsätta fackavdelningar för orimliga ansvar
Det minimibelopp för strejkböter på 10 000 euro som nu föreslagits skulle gälla även för de situationer där fackavdelningen och dess företrädare inte har haft någonting att göra med inledandet av stridsåtgärden. Fackavdelningar döms till strejkböter i situationer där klandret riktas endast till att fackavdelningens företrädare skulle ha kunnat stoppa arbetsnedläggelsen snabbt när de fått uppgift om en stridåtgärd som inledats.
Exempel: Fackavdelningen har medlemmar i olika arbetsplatser på en viss ort. En av arbetsplatserna har inte alls en förtroendeman eller någon annan företrädare för fackavdelningen, men de arbetstagare som hör till förbundet i arbetsplatsen, inleder ett uttåg i protest under kollektivavtalets giltighetstid.
Ordföranden för fackavdelningen arbetar för ett annat företag flera kilometer från platsen där detta händer. Ordföranden får uppgiften om protesten mitt i arbetsdagen och efter detta krävs aktiva åtgärder från hen för att säkerställa att de anställda som deltat i protesten och som ordföranden inte känner till, ska utan dröjsmål gå tillbaka till sin arbetsplats. Hen har inga möjligheter att avbryta sin egen arbetsdag för att sköta den ifrågavarande uppgiften och har inte till sitt förfogande uppdaterade kontaktuppgifter till dessa medlemmar i sin arbetsplats. De anställda som redan inlett protesten kommer inte tillbaka till arbetet, och även de anställda som ska komma till nästa skift går med i utmarschen och låter bli att komma till sina arbetsskift som skulle börja.
Arbetsgivarparten anser att fackavdelningen underlåter sin uppsiktsskyldighet när den inte vidtog tillräckligt snabba och effektiva åtgärder för att stoppa protesten och väcker talan mot arbetsfredsbrott. Om arbetsfredsdomstolen anser att fackavdelningen inte har fullgjort sin uppsiktsskyldighet som den skulle ha gjort, skulle man utgå från att fackavdelningen ska betala strejkböter på 10 000–150 000 euro i fortsättningen.
Arbetsdomstolen har dömt strejkböter i frågor om arbetsfred med korta motiveringar och snabbt gjorda slutsatser även i de situationer där fackavdelningens möjligheter att påverka arbetsnedläggelsen har varit motstridiga och mångtydiga. Frågan om fackavdelningens möjligheter att få sitt ärende noggrant undersökt är aktuell senast nu när beloppen för strejkböter föreslås att höjas mångtiofaldigt.