Bristen på arbetskraft kan inte lösas genom att minska på utbildningskraven inom social- och hälsovårdsbranschen. En god och trygg vård av äldre kräver den kompetens som legitimerade närvårdare (med skyddad yrkesbeteckning) erbjuder och en utbildning minst på andra stadiet för att det ska kunna utföras klientsäkert och adekvat.
Till uppgifter för yrkesmänniskor ska enbart rekryteras personer som utfört en examensutbildning. Tehy anser att det förekommer allvarliga risker för klientsäkerheten och klienternas grundläggande rättigheter om man minskar på utbildningskraven inom hemvården och det effektiverade serviceboendet genom att öka på antalet vårdbiträden i direkt klientarbete.
Man kan inte få bukt på bristen på arbetsplats genom att införa nya arbetsuppgifter som har lägre utbildningskrav och nya yrkesbeteckningar på arbetsmarknaden. Beteckningen ”närrehabiliterare” (lähikuntouttaja) beskriver inte för klienten eller den övriga professionella personalen vad för utbildning den rekryterade arbetstagaren egentligen har. Att använda en beteckning som inte grundar sig på en examen enligt utbildningssystemet gör det svårare att ta reda på vad arbetstagarens kompetenser och utbildningsnivå är, både för verksamhetsenheten och för klienterna och deras anhöriga.
Även undervisnings- och kulturministeriet (UKM) bifaller ställningstagandet som Tehy har lämnat in till ministeriet. Enligt ministeriet är det inte för ögonblicket ändamålsenligt att lägga till en ny examen som består av utbildningshelheter plockade från delar av närvårdarutbildningen. UKM framhävde också att man inte ska ta i bruk olika icke officiella utbildningstermer såsom närrehabiliterare som inte grundar sig på undervisnings- och kulturministeriets förordning om examen.
Tillgången till vård och omsorg för äldre personer har brister enligt en enkät som Tehy genomförde i november 2021. Av respondenterna arbetade 1 632 inom hemvården eller det effektiverade serviceboendet. Två tredjedelar meddelade att de har vårdbiträden som medarbetare.
Vårdbiträdena arbetar som vikarier för närvårdare varje vecka eller till och med dagligen enligt 37 procent av respondenterna. Närvårdare däremot arbetar aningen mer sällan som vikarier för sjukskötare, 42 procent svarade ’aldrig’ och 29 procent svarade ’dagligen’ eller ’varje vecka’. Nästan hälften (46 %) av dem var av åsikten att vårdbiträdenas kompetens motsvarar klienternas behov tämligen väl eller dåligt.
Yrkespersoner som genomfört yrkesexamen (56 %) uppskattar att deras kompetens motsvarar klienternas / patienternas behov väl. Däremot uppskattar 41 procent av respondenterna att när man ersatt yrkespersoner med vårdbiträden ökar det på antalet misstag i vården (antalet avvikningar).
Ett vårdbiträde är inte en yrkesperson inom social- och hälsovårdssektorn. Utgångspunkten är att vårdbiträden inte deltar i läkemedelsbehandlingen. Av respondenterna meddelade bara 20 procent att vårdbiträdena har ett skriftligt tillstånd för läkemedelsbehandling.
Om arbetsgivaren dock bedömer att det är nödvändigt för vårdbiträdena att delta i läkemedelsbehandlingen för att enheten ska fungera, ska vårdbiträdet utbildas för sina läkemedelsrelaterade uppgifter, hens kompetens ska konstateras och hen ska ha ett skriftligt tillstånd för läkemedelsbehandling. Enbart 11 procent nämnde att vårdbiträdena har fått tilläggsutbildning i läkemedelsbehandling. Majoriteten (79 %) av respondenterna konstaterade att de är väl bekanta med de uppgifter vårdbiträdena har ansvar för.
Vårdarbristen är något som berör oss alla som har behov av vårdare, vare sig det är för oss själva, våra föräldrar, våra barn eller andra anhöriga. Vårdarbristen är också en fråga för arbetsgivarna inom social- och hälsovårdssektorn, som måste kunna erbjuda sina klienter tillräckliga, trygga och fungerande social- och hälsovårdstjänster. Framförallt är vårdarbristen en fråga för beslutsfattarna, som har lovat att säkra god vård och gott socialt skydd för alla finländare. Vårdarbristen är en fråga för oss alla, som finansierar social- och hälsovårdstjänsterna.