Påstående: ”Konsekvenserna av sympatiaktioner som bedöms ha varit så omfattande att de kan anses vara oskäliga, antalet är litet och har ingen stor betydelse för samhällsekonomin.” [s. 48]
Sant! Sympatiaktioner har ingen inverkan på samhällsekonomin.
Enligt Statistikcentralens statistik över arbetskonflikter har antalet stödåtgärder varierat mellan 4–38 under åren 2018–2021.
På basis av statistiken över arbetskonflikter förloras i genomsnitt 36 000 arbetsdagar i sympatiaktioner, vilket motsvarar cirka 144 årsverken. Det är alltså fråga om arbetsinsatsen av 144 personer i förhållande till allt arbete i Finland.
Det finns cirka 2,2 miljoner löntagare i Finland. Genom att beakta mängden arbete som alla dessa utför är inverkningarna av 144 årsverken fullkomligt obetydliga och har verkligen ingen samhällsekonomisk inverkan.
Varför vill man begränsa sympatiaktioner om det redan i propositionens motiveringar konstateras att de inte har stor betydelse för samhällsekonomin?
Påstående: ”Till följd av ändringarna som [framställs om rätten till sympatiaktion] stärks arbetsgivarens förhandlingsposition, emedan inverkan av sympatistridsåtgärder försvagas. Konsekvensen kan i vissa fall medföra sämre arbetsvillkor ur löntagarnas synvinkel.” [s. 56]
Sant! I Sverige och Danmark tillåts sympatiaktioner även på sådana sätt som inte skulle tillåtas i Finland i fortsättningen. I framtiden skulle man ha sämre möjligheter i Finland att försvara arbetsvillkoren än i våra grannländer.
Sympatiaktioner, det vill säga stödjande stridsåtgärder, har särskild betydelse i situationer när arbetsgivarsidan strävar efter att försvaga arbetstagarnas arbetsvillkor, till exempel genom att byta det kollektivavtal som tillämpas till ett som är fördelaktigare för arbetsgivaren.
Om arbetstagarnas stridsåtgärder inte längre kan stödjas av andra arbetstagare med sympatiaktioner såsom till exempel i Sverige och Danmark är det uppenbart att arbetstagarnas arbetsvillkor allt oftare försämras till följd av dessa åtgärder.
Regeringen föreslår en begränsning av sympatiaktioner på ett sätt som man inte känner till i Norden. Om de föreslagna lagarna stiftas tar Finland avstånd från övriga Norden, fastän EK till och med gör reklam i tv om annat. Genom att stifta dessa lagar ökar klyftan mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Och det skulle försvaga arbetstagarnas arbetsvillkor i vårt land.
Och det är ingen hemlighet eller ett påstående av fackföreningsrörelsen, eftersom de försvagade arbetsvillkoren står i propositionens motiveringar.
Varför vill beslutsfattarna göra finländska arbetstagares ställning svagare än i Sverige och Danmark? Varför vill man överhuvudtaget ge arbetsgivaren en förhandlingsposition för att kunna genomdriva försvagningar av arbetsvillkoren vid förhandlingsborden?
Påstående: ”Politiska stridsåtgärder förekommer tämligen sällan.” [s. 48]
Sant! Politiska stridsåtgärder har före förra hösten senast förekommit år 2018.
Man vidtar inte politiska stridsåtgärder med lätta grunder och de förekommer sällan. År 2018 ville man med politiska stridsåtgärder motsätta sig regeringen Sipiläs projekt att försvaga arbetstagarnas ställning bland annat genom att ändra grunderna för uppsägning.
I ett demokratiskt samhälle förutsätter en begränsning av de grundläggande rättigheterna ett motiverat samhälleligt behov och att en begränsning är nödvändig. Antalet verkställda politiska stridsåtgärder påvisar att den föreslagna lagstiftningen är ogrundad.
Varför vill regeringen begränsa grundläggande rättigheter genom att förbjuda politiska stridsåtgärder, fastän de förekommer mycket sällan?
Påstående: ”Politiska stridsåtgärder kan trots allt vara omfattande och orsaka betydande kostnader och olägenheter om de verkställs. Som exempel kan nämnas de politiska stridsåtgärderna år 2018.” [s. 48]
Fel! År 2018 var en finländsk löntagare i politisk strejk i genomsnitt 38 sekunder per arbetsvecka.
Det förs ingen statistik över politiska stridsåtgärder och det finns inte pålitliga uppgifter om deras antal eller inverkningar, man känner alltså inte till antalet politiska stridsåtgärder år 2018.
I förslaget till regeringsprogrammet har man emellertid uppskattat antalet politiska strejker år 2018. Ministeriet uppskattar att man förlorat totalt 170 000 arbetsdagar, vilket motsvarar EK:s uppskattning. I kalkylen som ministeriet använder utgör antalet mindre än 0,03 procent av alla utförda arbetsdagar år 2018 i Finland.
En finländsk arbetstagare var alltså i genomsnitt i politisk strejk år 2018 i 38 sekunder per arbetsvecka, nästan 8 sekunder per arbetsdag. Alla förstår att denna kostnadsinverkan för arbetsgivarna saknar betydelse. Vilken som helst liten störning i vardagen eller i arbetet som vi alla råkar ut för dagligen har orsakat mer ”kostnader och olägenheter” för våra arbetsgivare.
Fastän man granskar frågan endast ur arbetsgivarnas synvinkel för arbetstagare som deltagit politiska stridsåtgärder, så ändras inte helhetsbilden. Som mest förlorade man endast cirka en halv procent av arbetstiden under hela år 2018 på dessa arbetsplatser av de politiska stridsåtgärderna.
På en del arbetsplatser förekom inga politiska stridsåtgärder alls, vilket inte medförde kostnader eller andra olägenheter för dessa arbetsgivare.
Varför vill regeringen förbjuda politiska stridsåtgärder, fastän de inte har betydelse för arbetsgivarnas kostnader?
Påstående: ”De föreslagna ändringarna om [hur länge politiska stridsåtgärder får pågå] skulle inte ha nämnvärd inverkan om förekomsten av politiska stridsåtgärder är som tidigare. Politiska strejker som verkställts under 2000-talet har i regel pågått mindre än ett dygn.” [s. 53]
Sant! Politiska strejker som verkställts under 2000-talet har i regel pågått mindre än 24 timmar och så har även tidigare politiska strejker.
Precis som justitieministeriet påpekade för arbets- och näringsministeriet i sitt utlåtande om propositionen förutsätter en begränsning av politiska strejker genom lag i Finland att det är oundvikligt i ett demokratiskt samhälle. Varför är det nödvändigt med dylika förbud och begränsningar av varaktigheten för en politisk strejk till 24 timmar i ett demokratiskt samhälle när motiveringarna i propositionen påvisar att begränsningen inte är nödvändig?
Varför är det överhuvudtaget nödvändigt att begränsa grundläggande rättigheter som enligt motiveringarna i propositionen inte har någon inverkan?
Påstående: ”I Sverige, Norge och Danmark har i regel korta politiska strejker ansetts vara godtagbara.” [s. 48]
Fel! Det är självklart att politiska strejker i något land inte kan pågå i all oändlighet. I jämförelseländerna har man inte bestämt en maximal varaktighet för en politisk strejk.
Sverige
I Sverige har politiska strejker inte stiftats i lag. Arbetsdomstolen gör från fall till fall en bedömning om en politisk strejk kan godkännas. Man utgår från att de är lagliga och endast en politisk stridsåtgärd som pågått mycket länge kan anses vara förbjuden.
Arbetsdomstolen i Sverige har två olika gånger under 2000-talet avvisat påståendena om en 24-timmars politisk strejk om att stridsåtgärden kunde konstateras vara olaglig. I avgörandet av arbetsdomstolen i Sverige år 2003 påstod arbetsgivaren att endast en politisk stridsåtgärd på 1–2 timmar var tillåten i Sverige, men påståendet hade ingen framgång i rätten när en politisk stridsåtgärd på 24 timmar hade lagstadgat skydd i Sverige och redan var tillåten.
I Sverige har arbetsdomstolen ingen tydlig praxis om hur lång en politisk strejk som varar över 24 timmar kan pågå innan den måste konstateras vara olaglig. Arbetsdomstolen avgör alltså frågan från fall till fall och varaktigheten är endast en faktor bland andra som beaktas.
En politisk strejk i flera veckor som blir långvarig skulle sannolikt medföra att strejkens natur förändras, vilket skulle leda till lagstridighet. Juridiskt är det otydligt när en strejk har pågått för länge. Det finns ingen allmän regel, men i varje fall så känner man inte till den maximala varaktigheten på 24 timmar i Sverige.
Norge
Politiska stridsåtgärder är tillåtna i Norge. Det finns inga begränsningar i lagstiftningen eller rättspraxisen om varaktigheten, eftersom situationerna är olika.
Arbetsdomstolen i Norge har i sin praxis inte beaktat politiska strejker som varat i 48 timmar som grund för att de skulle ha varit olagliga. Däremot har politiska stridsåtgärder som varat i 11 och 16 dagar ansetts strida mot fredsplikten, eftersom de varade längre än tidigare politiska stridsåtgärder vanligtvis varade. Arbetsdomstolen i Norge har flera gånger konstaterat att man inte kan bestämma en allmän maximal varaktighet för politiska stridsåtgärder.
Den maximala varaktigheten på 24 timmar som föreslås i Finland kan alltså inte motiveras med påståenden om lagstiftningen i Norge som inte känner till en viss maximal varaktighet. I synnerhet när man beaktar att inte ens strejker på 48 timmar i Norge har föranlett slutledningar om att en stridsåtgärd är olaglig, fastän sådana har behandlats flera gånger i arbetsdomstolen.
Danmark
Danmark har omfattande strejkrätt som grundar sig på rättspraxis. Politiska strejker anses i princip strida mot fredsplikten, men politiska stridsåtgärder är trots allt tillåtna i praktiken som korta åsiktsyttringar och protester.
De politiska strejker som arbetsdomstolen i Danmark behandlat har i vanliga fall pågått i några timmar och om de andra förutsättningarna har uppfyllts har dessa ansetts vara tillåtna på grundval av varaktigheten. Även i avgöranden av arbetsdomstolen i Danmark får man inte ett tydligt svar på hur länge en strejk kan pågå innan den på grundval av varaktigheten inte kan tillåtas utan påföljder.
I Sverige, Norge och Danmark finns ingen maximal varaktighet i lagstiftningen eller rättspraxis för en politisk strejk. I dessa länder har varaktigheten för en politisk strejk i regel inte begränsats till en maximal varaktighet på 24 timmar eller annan varaktighet som nu föreslås.
Varför hänvisar man till korta politiska strejker i övriga Norden när de inte har en maximal varaktighet i dessa länder?
Påstående: ”Beloppet av plikt för [fackförbund och deras medlemsföreningar] kan i regel inte uppskattas motsvara skador som orsakas arbetsgivaren av olagliga stridsåtgärder.” [s. 49]
Delvis fel! Kostnader som arbetsgivarna orsakas av stridsåtgärder varierar. I internationella avtal har beloppet av plikt fastställts på ett sätt som förbinder Finland.
I tillsynspraxis i den internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner 87 och 98 har man även tagit ställning till följderna för en tillåten nivå för lagstridiga stridsåtgärder. De ekonomiska förluster som arbetsgivaren orsakas av en strejk enligt konventionerna är även i Finland inte en tillåten nivå för beloppen på plikt när för påföljden för beloppet ska beakta gärningens allvarlighet och att kontinuiteten av fackförbundets verksamhet tryggas. Den plikt som utdöms fackföreningar är alltså inte tillåtet att bestämma ur utgångspunkten för att de ska motsvara beloppet av de skador som orsakats arbetsgivaren.
Påståendet är också annars felaktigt, eftersom det i propositionens motiveringar konstateras följande om nuläget: ”största delen av strejkerna som arbetsdomstolen konstaterat vara olagliga är mycket små arbetsnedläggelser och utmarscher som vanligen är korta och omfattar endast några arbetstagare.” Som kortast har dessa arbetsnedläggelser som berört några arbetstagare endast pågått några minuter.
De stridsåtgärder som arbetsdomstolen behandlat har arbetsgivarna orsakats skada i varierande grad. Vissa av de korta arbetsnedläggelserna orsakar i praktiken ingen skada alls och inte ens beloppet av den plikt som hittills utdömts i arbetsdomstolen och en del orsakar mer skada än beloppet av utdömd plikt.
Varför framställs beloppet av plikt för fackförbunden i Finland med generaliseringar, som endast är en del av sanningarna?
Påstående: ”På grundval av arbetsdomstolens rättspraxis är det inte väldigt allmänt att man fortsätter med olagliga stridsåtgärder trots en dom.” [s. 47]
Sant! Under åren 1998–2015 har det endast förekommit några sådana situationer, som även konstateras i propositionens motiveringar. Vissa år har det inte förekommit ett enda fall.
Granskningsperioden på 17 år är tillräckligt lång för att ge en pålitlig bild av situationen. Den ger samtidigt en bild av om det är nödvändigt att förelägga ekonomiska påföljder för att fortsätta en strejk. Det borde inte vara nödvändigt eller annars kan en sådan påföljd inte föreläggas i enlighet med internationella avtal som är bindande för Finland.
Om en strejk fortsätter är det på arbetsplatsnivå fråga om svåra och principiella konflikter som är mycket ovanliga. Även i propositionens motiveringar påvisar statistiken att det är fråga om sällsynta enskilda fall. Dessa fall kan man påverka med andra och lindrigare metoder än att bestraffa enskilda arbetstagare, men detta har man inte ens avvägt i propositionen.
Varför är det nödvändigt att bestraffa en arbetstagare för att fortsätta en strejk som fackförbundet ansvarar för, när man i propositionen erkänner att sådana fall förekommer mycket sällan?
Slutsats: Fakta stöder inte regeringens projekt
Beklagligt nog grundar sig den ändring i lagstiftningen om arbetsfred som regeringen driver igenom mer på sägner och generaliseringar än tydliga fakta. Och därför väcks frågan om varför man driver igenom en sådan massiv lagändring? Det konstateras redan i propositionens motiveringar att olägenheten som strejker orsakar inte är betydande och har obefintlig inverkan på samhällsekonomin.
Förslaget som nu behandlas har endast nominellt behandlats i trepartsförhandling – man har inte ens velat lyssna på arbetstagarsidan.
Därför funderas det på varför man inte vill förhandla om dessa frågor och komma överens, eftersom det är den bästa och effektivaste metoden att främja konkurrenskraften och sysselsättningen.