Hälsningar till tjänstemannakåren vid finansministeriet: Att avskaffa kompetensnormerna löser inte problemen inom social- och hälsovården

Finansministeriet (FM) publicerade i oktober sitt tjänstemannainlägg Luota tulevaan (Tro på framtiden). Där ställer FM frågan om hur framtidens välfärdsstat ser ut när den anpassats till den offentliga ekonomins ramar.  

Det behövs en diskussion om välfärdsstatens framtid. Men diskussionen får inte reduceras till en fråga om i vilken omfattning vi har råd att erbjuda social- och hälsovårdstjänster och vilka normer som kunde avskaffas för att tillhandahålla dem. 

Först bör vi ställa en mycket mer grundläggande fråga: hurdan social- och hälsovård vill vi trygga i Finland? Vill vi ha ett system där vi får trygg vård av hög kvalitet när vi blir sjuka? Där en äldre person kan lita på att få den omsorg hen behöver? Och där patientens eller klientens vård bygger på utbildade yrkespersoners kompetens? 

Frågorna handlar om välfärdsstatens värderingar, inte enbart om kostnader.  

”Norm” är ingen svordom

I FM:s förslag om social- och hälsovården väcker viljan att se över normerna särskild uppmärksamhet. Diskussionen lyfter bland annat fram personaldimensionering, tidsfrister samt behörighets- och kvalifikationskrav. 

Listan inger knappast framtidstro hos en yrkesperson inom social- och hälsovården. I den offentliga debatten beskrivs normerna inom social- och hälsovården lätt som en börda: något som ökar kostnaderna, gör verksamheten mer byråkratisk och hindrar ett effektivare arbetssätt. 

Men ”norm” är ingen svordom. 

När lagen ställer krav på personalens behörighet, kompetens eller tillräcklighet är syftet inte att göra social- och hälsovården så dyr eller svår att ordna som möjligt. Regleringen säkerställer också att personalen som vårdar en sjuk person, en äldre person, ett barn eller någon annan som behöver hjälp har den kompetens som uppgiften kräver. 

Därför måste man kunna svara på frågan vad normen skyddar innan man avskaffar den. 

Är en utbildad yrkesperson en kostnad eller en garanti för trygghet? 

Det skulle vara särskilt problematiskt om avregleringen av normer för personalen framför allt blev ett sätt att sänka arbetskraftskostnaderna. 

Lättnader i behörighetskraven kan göra det möjligt att utföra arbetsuppgifterna med en annan och eventuellt billigare personalstruktur. Men då måste man, utöver de ekonomiska aspekterna, också beakta konsekvenserna för patient- och klientsäkerheten, vårdens kvalitet samt ansvaret och arbetsbelastningen för de utbildade yrkespersonerna. 

En billigare personalstruktur innebär inte i sig att social- och hälsovården blir billigare. 

Om kompetensen inte finns där den behövs kan följderna visa sig i form av misstag, ökad arbetsbelastning, personalomsättning eller att människor inte får den hjälp de behöver i rätt tid. Kompetens är en förutsättning för att hälso- och sjukvårdssystemet ska fungera, inte en extra kostnad.  

Vi på Tehy vet också att lösningen på problemen med tillgången på personal inte är att sänka kravnivån. Om det råder brist på utbildade yrkespersoner är den rätta frågan: varför stannar de inte kvar i branschen och vad borde göras för att de ska vilja arbeta inom den? 

Då riktas blicken mot arbetsförhållandena, ledarskapet, arbetsbelastningen, lönen och möjligheterna att använda sin yrkeskompetens på ett ändamålsenligt sätt. 

Regleringen får och bör utvärderas 

Tehy behöver inte försvara varje befintlig norm bara för att den finns. 

Onödig byråkrati måste kunna avskaffas. Arbetsfördelningen måste förbättras. De yrkesutbildades kompetens måste användas på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag. Även lagstiftningens ändamålsenlighet måste utvärderas i takt med att världen och servicesystemet förändras. 

Den avgörande gränsen går här:  

Att avskaffa byråkrati är en annan sak än att avskaffa krav som har fastställts för att trygga kompetensen, säkerheten och tillräcklig personalstyrka. De måste kunna hållas isär. 

Hurdan välfärdsstat vill vi ha? 

Finansministeriet utmanar finländarna att fundera över framtidens välfärdsstat. De ser på frågan ur ett ekonomiskt perspektiv. Det är inte heller meningen att de ska lägga sig i något annat. Svaret ska inte heller inledas med en uppräkning av vilka normer som kan avskaffas.