Petteri Orpos regering och de tjänstepersoner som beredde lagförslaget försvarade den här beklagliga lagmotionen med att regleringen av medlingen inte skulle innebära några problem, eftersom ”parterna fortfarande har avtalsfrihet”.
FM har ännu inte berättat var den där avtalsfriheten håller hus nu. Vad skulle det bli kvar av välfärdsområdenas eller deras anställdas avtalsfrihet, om staten också skulle bestämma i den här frågan? När man översätter från myndighetsspråk till vanligt språk är det ju bestämmanderätt man menar med statens möjligheter att påverka.
Välfärdsområdesmodellen bygger på ett regionalt självstyre som har ett starkt skydd i grundlagen. Så sålde man in det till folket. Ledamöterna i välfärdsområdesfullmäktige har valts i allmänna val utifrån den här principen – inte för att vara marionetter som verkställer FM:s styrning eller statsmaktens beslut.
Det rådande läget i välfärdsområdena är inte normalt. Det finns grundläggande brister i välfärdsområdenas finansiering, och de måste åtgärdas. Lösningen är ändå inte att ta ifrån välfärdsområdena och deras förtroendevalda beslutsfattare den makt som tillkommer dem. Lösningen är inte att rasera den starkt skyddade avtalsfriheten mellan arbetsmarknadens parter inom social- och hälsovården. Faktum är att det varken är tillåtet eller ens möjligt att begränsa den, vilket redan har konstaterats i tidigare lagstiftningsprojekt.
Man gräver i lönegropen igen
Förslaget vittnar om hur gärna man återigen vill hitta förklaringen till statens ekonomiska problem i löneutvecklingen för social- och hälsovårdspersonalen.
Det finns alltså skäl att påminna om vad löneuppgörelsen 2022 egentligen handlade om: Löneutvecklingen inom den offentliga sektorn (lokalförvaltningen) släpade efter den privata sektorns löneutveckling under flera decennier, vilket Statistikcentralens förtjänstnivåindex tydligt visar ända sedan mitten av 1960-talet. Samtidigt ökade ansvaret och utbildningskraven inom vårdsektorn avsevärt, och lönerna motsvarade inte längre vad de borde göra i dagens läge. De här frågorna behövde lösas, och det skedde genom förhandlingar och en reform av lönesystemen.
Nu när lönegropen till stor del har fyllts igen genom avtal som Tehy och Super har ingått, har FM bråttom att få fram nya strukturer som kan användas för att gräva upp lönegropen igen med tiden. Alla förstår läget i statens ekonomi och hur det hänger ihop med välfärdsområdena. Det gör även vi, men det rättfärdigar inte vad som helst.
Ingen längtar efter att återinföra de inkomstpolitiska avtalen, och FM:s förslag om att staten ska få makt över arbetsvillkoren i välfärdsområdena är inte genomförbart.
I vissa frågor håller vi med tjänstemännen: finansieringsmodellen för välfärdsområdena måste förnyas, och det är beslutsfattarnas uppgift. Reformen måste ändå genomföras så att välfärdsområdena får förutsättningar att sköta sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt och så att alla parter tillförsäkras de rättigheter som tillkommer dem. Det förtroende för framtiden som FM efterlyser förutsätter också att var och en håller sig på sin egen planhalva.
På Tehy har vi också många fler förslag på hur situationen i välfärdsområdena kan rättas till. De finns i våra mål för regeringsprogrammet.
