Bild: iStock

Murarna rämnar

Större och mindre kontinentalplattor inom Finlands avtalssystem är i rörelse. Överförandet av kollektivavtalsförhandlingarna mot en personlig nivå och det mörka 30-talet, som fick sin start i Finlands näringsliv EK:s regeländring för ett halvt decennium sedan, fick en fortsättning när först skogsindustrin och sedan även teknologiindustrin beslutade att sluta med att ingå allmänt bindande kollektivavtal. De stora kontinentalplattorna började röra på sig. Kristallkulan visar ännu inte var exakt de kommer att kollidera.

Det här tumultet har sitt pris. Det är mycket sannolikt att samhällsekonomins produktivitetsutveckling försämras och löntagarnas inkomstklyftor ökar. Kan hända att även företagen står tomhänt kvar. För att citera en tidigare president: satans klåpare. Det som är avgörande för utgången är hur facket reagerar på det här. Det är sannolikt att det kan fortsätta förankra sin egen intressebevakning och i organisationsgraden kommer man att se en vändning uppåt efter en lång sjunkande trend. Resurserna ska finnas där man säljer arbetsro.

Även lite mindre kontinentalplattor är i rörelse. Förra veckan fick den offentliga social- och hälsovårdssektorn ett eget kollektivavtal: SOTE-avtalet. I motsats till industrins strukturförändringar är detta en bedrift för löntagarna. Och en rimligt stor sådan. Även om namnet innehåller sote, ska avtalet inte kopplas till sote-reformen. Avtalet kommer även om social- och hälsovårdsreformen skulle falla på sluttampen.

Det kommunala kollektivavtalssystemet är speciellt: olika branscher har stått i ett katolskt äktenskap med varandra. Om ett fackförbund kämpar till sig bättre arbetsvillkor för sina medlemmar, får branscherna som suttit i publiken samma resultat åt sig själva. Även i de fall då publiken huvudsakligen gett ifrån sig hånfulla rop. En författningsbaserad minicentralisering har rått inom den kommunala sektorn. Detta fungerar inte i den förbundsspecifika avtalsvärlden. En gång i tiden rämnade Berlinmuren och nu rämnade den kommunala sektorns gammalmodiga system. Det var på tiden att båda murarna krossades.

Arbets- och tjänstekollektivavtalet för social- och hälsovårdsbranschen, det så kallade SOTE-avtalet, träder i kraft i september i år. Cirka 180 000 vårdgivare berörs av det. Arbetsvillkoren inom branschen kan i fortsättningen utvecklas utan ett tungt släp. Det finns gott om branschspecifika problem. Arbetskraftsbristen ligger inom synhåll, lönen i branschen motsvarar varken utbildningen eller arbetets krav – bara för att nämna några.

Även om avtalsstrukturens bojor är brutna, väntar en kraftig samordning från arbetsgivarsidan. Den kommunala sektorn (och i fortsättningen även välfärdsområdena) har ju samma arbetsgivare. Ett eget avtal gör det dock möjligt att lösa branschspecifika problem på ett bättre sätt.

För fackförbund som verkar inom den kommunala sektorn skapar reformen ett åliggande att pigga upp sin intressebevakning. Det är svårare att vara fripassagerare när man är en del av ett större helhet. Det faktum att alla fackförbund inom den kommunala sektorn har en möjlighet och en skyldighet att skärpa sig, är endast positivt för löntagarna. Avtalssystemets tumult innehåller svängningar som är negativa men också mycket positiva för löntagarna.

Blogginlägget publicerades för första gången i Kansan Uutiset den 6 juni.