Flera undersökningar visar att medborgarnas förtroende för vårt hälso- och sjukvårdssystem vacklar. Enligt rapporten Hälsosamma Finland som nyligen gavs ut av Institutet för hälsa och välfärd meddelade omkring hälften av finländarna år 2024 att de har förtroende för hälso- och sjukvårdstjänsterna, medan andelen var 76 % är 2020.
Nätverket för hållbar hälso- och sjukvård var den första aktören som utredde hur yrkespersoner inom hälso- och sjukvården skulle åtgärda förtroendebristen bland medborgarna. Forskningsföretaget inom hälso- och sjukvården NHG genomförde i maj-juni 2025 en enkät, som besvarades av totalt 580 yrkespersoner inom hälso- och sjukvården (sjukskötare, läkare och tandläkare).
– Enligt de svar vi fick förutsätter en stärkning av förtroendet korrigeringar både på systemnivå och i vardagen. Yrkespersonerna inom hälso- och sjukvården kritiserade välfärdsområdenas förvaltning och politiska beslutsfattande – i synnerhet önskade man att den offentliga primärvården skulle stärkas i stället för de privata tjänsterna. På personlig nivå önskade man en konkurrenskraftig lönenivå, ett meningsfullt innehåll i arbetet, flexibla arbetstidslösningar och en mindre arbetsbelastning, säger forskningsdirektör Riikka-Leena Leskelä från NHG.
En snabbare, mänskligare och begripligare hälso- och sjukvård efterlyses
I de öppna svaren ombads respondenterna komma med konkreta lösningar för att förbättra medborgarnas förtroende för hälso- och sjukvården. I svaren betonades ett behov av snabbare tidsbokning, tillgång till vård och kontinuitet i vården – alltså samma saker som medborgarna var bekymrade över i Hälsosamma Finland-rapporten.
De flesta av respondenterna ansåg att den viktigaste lösningen var ett bestående vårdförhållande: en modell där egenläkaren och egenvårdaren arbetar som par ansågs vara ett sätt att trygga kontinuiteten och kvaliteten i vården. Egenläkar- och egenvårdarmodellen fick stöd oberoende av respondentens bakgrund, och man trodde att den skulle göra det möjligt att bemöta patienten på ett personligare sätt och utan brådska.
Läkarförbundet har också föreslagit att man före år 2030 ska garantera för varje finländare en egenläkare, som man lätt kan kontakta och vars mottagning man kommer till på två veckor vid behov. För att uppnå detta måste genomförandet inledas omedelbart.
Smidiga vårdstigar och service utan fördröjningar
Även om digitala tjänster för många är effektiva kanaler att ordna vården, så betonade respondenterna behovet av att bevara möjligheten till personligt bemötande – i synnerhet för äldre och personer som behöver särskilt stöd. Mångsidiga servicemodeller sågs som en lösning med vilken man kan beakta olika behov.
Vårdstigarna bör vara tydliga, väl beskrivna och framskrida systematiskt. Man bör kommunicera om dem tillräckligt och de bör vara lätta att hitta för vem som helst.
Tillräckliga personalresurser är avgörande för hanteringen av yrkespersonernas arbetsbelastning och för deras ork. ”Den offentliga hälso- och sjukvårdens personalresurser har inte ökat i samma takt som servicebehovet”, säger en av personerna som svarat på enkäten.
Även om två tredjedelar av serviceanvändarna enligt Hälsosamma Finland-rapporten är nöjda med sitt senaste mottagningsbesök, så anser yrkespersonerna att bemötandet av patienter ytterligare kan förbättras. I svaren betonades viljan att bemöta patienten som en individ, inte endast som ett fall, och man önskade även mer tid för bemötandet.
Medierna ansågs ha en stor roll i skapandet av uppfattningar och, liksom i Hälsosamma Finland-rapporten, trodde man att den negativa rapporteringen om besparingarna inom hälso- och sjukvården hade försvagat förtroendet. Respondenterna önskade därför att man bättre än för närvarande skulle synliggöra hälso- och sjukvårdens goda verksamhetssätt och framgångar.
– Medborgarna och yrkespersonerna har samma iakttagelser om hälso- och sjukvårdens utmaningar, och det är viktigt att man talar om att återställa förtroendet – utan det kan hela social- och hälsovårdssystemets berättigande utmanas. Det minskade förtroendet måste tas på allvar och vi måste bli bättre på att lyssna på både medborgarna och yrkespersonerna inom hälso- och sjukvården när vi planerar följande steg i reformen av den nationella och regionala hälso- och sjukvården, säger ledande forskare Liina-Kaisa Tynkkynen vid Institutet för hälsa och välfärd.
Bland incitamenten framträder utbildningen
Yrkespersonerna inom hälso- och sjukvården tillfrågades också hur olika incitament skulle stödja branschens förmåga att locka och hålla kvar personal samt den regionala tillgången till personal.
Majoriteten av respondenterna arbetar inom den offentliga sektorn. Ett intressant arbete var den viktigaste orsaken till att arbeta inom den offentliga hälso- och sjukvården; 87 % av respondenterna ansåg att detta var viktigt. Även stödet från arbetsgemenskapen (81 %) och möjligheten till yrkesmässig utveckling (72 %) ökade intresset för att arbeta inom branschen.
Däremot minskade arbetsbelastningen (72 % av respondenterna) intresset för branschen. Ledningen (60 %) och möjligheterna att påverka det egna arbetet (47 %) var också faktorer som minskade intresset för branschen.
– Tyvärr motarbetar den allmänna utvecklingen inom branschen dessa incitament. Möjligheten att utvecklas inom branschen, som upplevdes som särskilt viktig, stöter på hinder när man gör nedskärningar i social- och hälsovårdspersonalens utbildning. Regeringen planerar att slopa den offentliga sektorns utbildningsersättning, med vilken man fram till nu har gett arbetsgivarna stöd för utbildning av personalen. Därtill har regeringen meddelat att den som en engångsåtgärd minskar ersättningarna som betalas för social- och hälsovårdspersonalens specialiseringsutbildning med 15 miljoner euro år 2026. Med sådana nedskärningar sågar vi av den gren vi sitter på. Utan satsningar på yrkesmässig utveckling försvagar vi branschens förmåga att locka och hålla kvar personal, som redan i nuläget är känslig. Det är allt svårare att locka såväl vårdare som specialiserande läkare till orter som ligger längre bort från tillväxtcentra, säger Tehys chef för samhällsrelationer Kirsi Sillanpää.
Förtroende skapas genom likabehandling
Professor Heikki Hiilamo från Helsingfors universitet föreslår som lösning ett universellt hälso- och sjukvårdssystem som betjänar alla finländare på lika villkor och på det sättet stärker förtroendet inte bara för hälso- och sjukvården utan också för hela välfärdsstaten och demokratin.
Med ett universellt hälso- och sjukvårdssystem avser Hiilamo att man med skattemedel finansierar likadana tjänster för alla, utan ojämlika kategorier. Till exempel har de som omfattas av företagshälsovården för närvarande lättare att få vård, medan andra måste köa till vården inom den offentliga sektorn.
– Den offentliga hälso- och sjukvården ökar medborgarnas förtroende och är på lång sikt också det ekonomiskt mest hållbara sättet att ordna servicen. I systemet behövs det därtill incitament som belönar för att förhindra sjukdomar, inte bara för att vårda dem, säger Hiilamo.
I 10-årsseminariet som ordnades av nätverket för hållbar hälso- och sjukvård 26.6.2025 diskuterades med vilka politiska åtgärder och åtgärder inom social- och hälsovårdssektorn medborgarnas förtroende för hälso- och sjukvården skulle kunna förbättras.
Mer information:
Marketta Piskonen, External Affairs Manager, AbbVie Oy [email protected], tfn 040 902 2446
Intervjuförfrågningar:
Karoliina Heimo, Rud Pedersen
[email protected], tfn 040 509 0437
Om nätverket för hållbar hälso- och sjukvård:
Nätverket för hållbar hälso- och sjukvård har som mål att sporra samhället och hälso- och sjukvårdens verksamhetsmiljö till att begrunda hur hälso- och sjukvården i Finland kan reformeras på ett kundorienterat och fördomsfritt sätt. Nätverkets mål är också att erbjuda nya synpunkter på hur människors välbefinnande samt arbets- och funktionsförmåga kan tryggas nu och i framtiden. Nätverket har grundats 2015 och i det ingår AbbVie, Finlands tandläkarförbund, Välmåendebranschen HALI rf, Läkarförbundet, SOSTE och Tehy. I nätverkets evenemang deltar årligen hundratals experter på hälso- och sjukvård och politiskt beslutsfattande.