Bild: iStock

Vad motsätter sig Tehy i ibruktagandet av beredskapslagen?

Tehy motsätter sig inte kategoriskt ibruktagandet av beredskapslagen. Tehy motsätter sig enbart att vårdpersonalens grundläggande rättigheter åter skulle tillgripas med beredskapslagen. Det finns varken behov eller grunder för det.

Enligt Tehy kan man ta i bruk befogenheterna inom social- och hälsovårdssektorn som ingår i beredskapslagen:

- § 86, som möjliggör att verksamheten i verksamhetsenheterna inom social- och hälsovården kan ändras.
- § 87, som möjliggör att övrig hälsovård kan styras.
- § 88, som möjliggör att man inom hälsoskyddet samt social- och hälsovårdstjänsterna kan flexa inom den icke-brådskande vården och rikta resurserna till coronavården.
- § 118, som möjliggör att man för att skydda invånarna kan begränsa deras rörlighet och vistelse på ett specifikt begränsat område.

Däremot finns det inga grunder till att avvika från anställningsvillkoren som stiftats i § 93–103, begränsa uppsägningsrättigheterna och förordra människor till arbete. Dessa bestämmelser riktas onödigt kraftigt mot de enskilda arbetstagarnas grundläggande rättigheter.

Syftet med beredskapslagen är att trygga samhällets verksamhet i tvingande omständigheter likt t.ex. krigstillstånd. I våras rådde sådana omständigheter i några områden i Finland, då anställda inom hälsovården inte var förberedda på en coronapandemi och då det var viktigt att skapa aktionsberedskap, utbilda personal och förbereda sig för det värsta. Nu finns beredskapen hos oss och samhället har haft ett halvt år tid på sig att förbereda sig för pandemins följande våg som förväntades komma i början av hösten. Den inför julen tilltagande coronasituationen är inte överraskande eller oförutsägbar.

Beredskapslagen användes även fel under förra våren. Fastän flera områden saknade coronapatienter annullerades vårdpersonalens semestrar och de förordrades till övertidsarbete. Ytterligare saknade begränsandet av vårdarnas grundläggande rättigheter grunder som orsakats av coronan. Beredskapslagen utnyttjades så att säga för säkerhets skull och – värst av allt – för att lappa den normala bristen på vårdpersonal under semestertiden. Vårdpersonalen hade inga som helst rättsskyddsmedel till att förhindra oegentligheterna. Genast i augusti gjorde Tehy ett klagomål till justitieombudsmannen om ett av de grövsta fallen. Ärendet har inte ännu heller behandlats.

Hur borde man gå till väga i denna tilltagande coronasituation?

Svaret är enkelt.

På samma sätt som i andra nordiska länder och flera stater i Europa. Inte genom att tvinga, utan genom att betala för extra arbete och avstående från de lagstadgade rättigheterna.

Såhär lätt kunde det vara:

- Man förordrar inte någon till tilläggs- och övertidsarbete mot hens egen vilja genom att annullera julens lediga helgdagar, utan man ber vårdpersonalen frivilligt till arbetet genom att betala högre ersättning under den exceptionella tiden. I Norge och Sverige har man gjort såhär. Personalen har betalats 50–100 procent högre tilläggs- och övertidsersättningar än normalt. 
- Man annullerar eller flyttar inte semestrar, utan betalar en ersättning för att vårdpersonalen vid behov även frivilligt kommer till arbetet mitt under sina semestrar eller flyttar dem. I Sverige betalades 1 450 euro för att vårdarna flyttade sina semestrar.
- Man förlänger inte med tvång uppsägningstiderna för vårdpersonalen till sex (6) månader, utan kommer överens om saken och ersätter den ekonomiska skadan som orsakats av förlängningen av uppsägningstiden, t.ex. tilläggskostnader gällande boende, en bättre oerhållen lönedel av det nya arbetet osv.
- Man förväntar sig inte att vårdpersonalen arbetar extra av kallelse, utan man betalar dem en coronaersättning. På detta vis har man åtminstone redan gjort i Sverige, Island, Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Österrike. 
- Man tvingar inte personer som för länge sen övergått från vårdsektorn till andra arbeten att återvända till arbetet. Detta behövs inte då de tidigare nämnda sätten har använts.

Hur sköts ärendet?

Svaret är enkelt.

Förhandla tillsammans med förbunden som representerar vårdpersonalen om bestämmelserna gällande de exceptionella tiderna, och rikta en öronmärkt andel av statens resurser till att täcka dessa kostnader. De är en del av nödvändiga kostnader som krävs för att hantera coronapandemin. Dessa kostnader har även i andra bildade länder betalats utan knot.