Vårdarna – oersättliga, men ändå så värdelösa

Förhandlingsomgången har dragit ut och blivit rekordlång. Det är ingen överraskning, eftersom Tehy och SuPer nu söker en långsiktig lösning på den allvarliga vårdarbristen, vars existens och konsekvenser alla parter erkänner.

Tydligen är vårdarorganisationerna ändå de enda aktörerna i landet som vill lösa problemet. I en idealisk värld skulle detta inte vara enbart vår uppgift, utan staten skulle ta sitt ansvar för de tjänster som grundlagen tryggar för medborgarna och anvisa tillräcklig finansiering för social- och hälsovårdssektorn, i likhet med övriga nordiska länder. I en idealisk värld skulle arbetsgivarna ha säkerställt branschens dragningskraft med konkurrenskraftiga löner och en god personalpolitik.

I stället har vi fått se att man med de mest speciella metoderna kör bort också resten av de vårdare som jobbar inom branschen. För insatserna under coronatiden belönades vi med färgljus, tackkort och bananer. Att byta jobb för att få bättre lön har förhindrats med totalt suspekta avtal om rekryteringsförbud. Staten har utmärkt sig genom att snart för tredje gången stifta en lag om tvångsarbete för vårdare. Detta är situationen i Finland, som dessutom leds av en regering med ett arbetarparti i spetsen.

För att få fart på förhandlingarna har vi under de senaste veckorna lämnat fem strejkvarsel, som ni säkert har märkt. Det är fråga om begränsade strejker som gäller några hundra vårdare. Inom vår bransch har arbetsgivaren också vanligtvis fyra veckor på sig att förbereda sig på strejken. Det är alltid arbetsgivaren som ansvarar för patientsäkerheten.

Därför är det märkligt och falskt att arbetsgivarnas och statsmaktens oro för patientsäkerheten dyker upp endast i samband med stridsåtgärder. Enbart på grund av vårdarbristen har man ändå stängt avdelningar och kört ner verksamheten i stor utsträckning både inom hälsovården och äldreservicen. Detta verkar däremot inte bekymra beslutsfattarna eller arbetsgivarna särskilt mycket.

Det är också mycket motstridigt att vårdarnas arbete anses så oersättligt att man upprepade gånger måste tvinga dem till arbete genom lag. Samtidigt vill man inte betala en skälig lön för detta oersättliga arbete. Det är ologiskt och fel. Det är svårt att begripa att det här händer gång på gång i Finland som en del av Europa på 2020-talet...

För närvarande pågår en intensiv förlikning i konflikten och endast riksförlikningsmannen uttalar sig om den processen. Så mycket vet jag ändå att man till slut når ett avtal, det har man alltid gjort. Jag vet också att vårdarbristen måste lösas, eftersom den har blivit ett så stort problem som drabbar samhället allvarligt.

Märkte ni att riksdagsledamoten Markus Lohi konstaterade i MTV:s morgonsändning i dag att det i finansieringen av välfärdsområdena finns en mekanism som också beaktar löneförhöjningar? Nu när detta uttalats av en representant för statsmakten så tycker jag att nyckeln till en lösning finns hos Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT. Den finländska social- och hälsovårdens framtid är nu i KT:s händer, eftersom en politisk beslutsfattare har konstaterat att finansiering finns bara man får ett beslut från arbetsmarknadsbordet. Vi är nog beredda att göra en överenskommelse om att rädda social- och hälsovårdssektorn, och vi kan göra det snabbt.

Under hela den här förhandlingsomgången har stödet från er medlemmar varit helt avgörande. Vi är fyra huvudförhandlare, men med oss vid bordet sitter i själva verket alla ni 250 000 Tehy- och SuPer-medlemmar. Var och en av er är en del av den kollektiva styrkan bakom målen.

Under de senaste dagarna har jag funderat mycket på hela social- och hälsovårdssektorn och våra yrken. Jag får många privata meddelanden om hur kränkande, nedvärderande och beklagligt bemötandet av vårdarna har varit under de senaste åren. De här meddelandena berör mig djupt, för jag vet att det egna yrket och arbetet i grund och botten är mycket viktigt och kärt, så är det för mig också. Jag tror att den känslan också ger beslutsamhet och kraft att strida för bättre löner och arbetsförhållanden. Målet är ett liv där man kan fokusera på ett kärt arbete, återhämta sig ordentligt under fritiden och leva anständigt på sin lön. Det är inte så mycket krävt, tycker jag.

Ordförande för Tehy
Millariikka Rytkönen

PS. När förhandlingsläget blir intensivare lönar det sig att vara beredd på olika rykten och kommunikation från motparten. Kom därför ihåg att följa Tehys kommunikationskanaler och kolla upp saker.