Kampanjen mot våld berättar om vardagen inom social- och hälsovårdsbranschen. Den berättar om våldet och dess konsekvenser. Kampanjen ger en röst åt yrkespersoner inom vårdbranschen, som berättar om sina upplevelser.
Under perioden 16.5.2022–25.5.2023 samlade Tehy in erfarenheter av våld inom social- och hälsovårdsbranschen och det pedagogiska området. Enkäten fick 540 svar.
En del av dessa erfarenheter har samlats i boken Nyrkkisääntö, som redigerats av fackförfattaren Jenny Rostain. En del av erfarenheterna kan läsas på denna webbplats. De vittnar om vardagen inom vårdarbetet, där hotet om våld ständigt är närvarande.
Erfarenheterna ska inte generaliseras eller jämföras direkt med alla som arbetar inom vårdbranschen, eftersom varje erfarenhet alltid är individuell. De kan ändå anses som en beskrivning av en stor grupps erfarenheter. Erfarenheterna kan vara shockerande för de mest känsliga.
Nästan alla erfarenheter som valts ut har publicerats anonymt, så att endast yrkesbeteckningen nämns. Vi visar förnamn och ansikten endast på personer som fotograferats för boken. Erfarenheterna har redigerats språkligt och man har bl.a. strukit avsnitt i texterna för att skydda anonymiteten.
I förstavårdarens arbete har våldet tyvärr blivit nästan vardagligt. Vi måste ofta åka till platsen utan någon som helst uppfattning om arbetssäkerheten där.
Även om vi har bra skyddsutrustning, så uppstår hotfulla och farliga situationer så plötsligt och utan varning att man inte nödvändigtvis kan förbereda sig på dem före man är på plats. Därför borde man fundera på hur sådana situationer kan förutses bättre. Räddningspersonalen respekteras inte längre på samma sätt som tidigare.
Även om jag själv har klarat mig undan det värsta, så stannar händelserna alltid kvar i mina tankar. Jag funderar på min egen säkerhet och på hur min familj skulle klara sig om någonting hände mig.
Jag har också tänkt på om jag skulle kunna fortsätta med arbetet som förstavårdare om någonting riktigt allvarligt skulle hända.
– Mikaela, förstavårdare
På intensivvårdsavdelningen försöker förvirrade patienter ibland slå och sparka en när man måste hålla dem i sängen. Jag har blivit skrapad och slagen. Ibland upplever jag även psykiskt våld när en patient skäller ut mig och svär. Ibland är stämningen på avdelningen spänd när man vet att någon patient har varit våldsam. Då får man som vårdare vara på sin vakt under hela skiftet. Hjärtat bultar av nervositet hela tiden.
I fråga om förvirrade patienter är våldet på sätt och viss förståeligt. Patienten kan till exempel tro att hen dödas, när man i själva verket ger läkemedel. Men trots det är det nog irriterande att man måste vara rädd.
Det borde lyftas fram mera hur mycket våld som verkligen förekommer. Problemen ökar när missbrukar- och mentalvårdstjänsterna inte är snabbt tillgängliga, och samtidigt syns vårdarbristen vid jourerna.
– Jenni, sjukskötare
På den psykiatriska mottagningsavdelningen har våld mot vårdarna redan blivit en del av vardagen. I synnerhet är det berusade och psykotiska personer som riktar våld mot vårdarna.
Jag har varit med om att bli slagen och sparkad, saker har kastats på mig och jag har blivit skrapad och spottad på – till och med av patienter som har blodsjukdomar. Därtill har jag blivit hotad, och ibland har hoten riktats mot min familj.
Till följd av våldet har jag fått försträckningar, blåmärken och sår. Några revben har jag också brutit. Våldet har blivit en del av vardagen. Det ses som en olägenhet i arbetet som ”nu bara hör till jobbet.”
– Tomi, närvårdare
Under ett nattskift hade en förvirrad patient tagit sig över sängens kanter. Jag tog i patienten i armvecket så att hen inte skulle falla och uppmanade hen att återvända till sängen. Före det första knytnävsslaget i kinden hann jag höra: nu får du på käften så det svider. Sen sved det. Innan min kollega hann ingripa hade jag blivit sparkad och slagen i närmare en kvart.
Flera år senare fick jag ett allvarligt dödshot, när en patient inte fick substitutionsläkemedel som hen ”beställt” av vårdaren intravenöst. Efter dödshotet fick jag en total burnout, drabbades av ångest och minnesförlust. Jag återhämtar mig ännu från det. Patienterna verkar tro att de har rätt att göra vad de vill på sjukhuset.
– sjukskötare
När jag tillsammans med en annan vårdare hjälpte en klient i sängen gav klienten mig en kraftig spark i ansiktet på nära avstånd. Det gav mig en allvarlig hjärnskakning och jag fick bestående skador i käkleden som innebär att jag måste använda en bettskena. Det finns flera lindrigare fall från såväl äldreomsorgen som mentalvårdssidan, där jag har deltagit i rooming-in-vård.
Livslånga skador, såsom skadade käkleder, kan inte repareras. Alla sprickor i mina tänder har inte ännu heller lappats. Jag har inte heller återhämtat mig från en lindrig hjärnskada som orsakar hjärndimma och trötthet. Rädslan för vissa vårdsituationer försvinner inte och därför lider jag bland annat av sömnproblem. Till och med mitt enda barn är rädd för vad som kan hända mig på jobbet.
– närvårdare, samvårdare, handledare
Jag upplever dagligen skrikande, raseriutbrott och hot. Den senaste situationen som orsakade fysiska besvär var när en patient hade rivit loss droppen och jag höll på att sätta i en ny. Jag fokuserade på att sätta i kanylen när patienten sparkade mig i kinden. Jag blev rent ut sagt förbannad. Jag hade lust att slå tillbaka. Förutom smärtan fick jag tre lösa tänder. Nu, över sex månader senare, är en tand ännu lös.
”Allt hit och genast”-mentaliteten har ökat problemen. Allt verkar vara tillåtet, så att man snabbt får vård själv. Människor mår dåligt i allmänhet och tänker att de kan ta ut sin ilska på vårdarna.
– Iris, sjukskötare
Jag är inte särskilt känslig, men vissa våldssituationer har gjort mig riktigt rädd. När jag jobbade på äldreboende tog en boende flera gånger i mig i skrevet när vi tvättade hen i sängen. Det här hände så många gånger att jag tappade räkningen till sist.
En annan boende slog mig med knytnäven i ryggen, magen och var som helst, eftersom hen var aggressiv under vårdingreppen. Äldre patienter har ofta skämtat på ett sexuellt insinuerande sätt, när jag har hänvisat dem till sängen: ”Kommer du med mig då" eller ”här finns nog plats åt dig också”.
Det finns beklagligt många sådana situationer.
Ibland träder ilskan fram. Varför måste jag stå ut med det här? Ingen vettig människa låter ju sig bli slagen eller tafsad på. Ingen lyssnar, och andra försöker bortförklara våldet med att ”de är gamlingar”. Ibland undrar jag varför jag för den här lönen gör ett jobb som inte heller patienterna uppskattar.
– Laura, sjukskötare
När jag jobbade på jourhavande röntgenenheten upplevde jag ofta hot om våld. Det är framför allt två situationer som jag kommer ihåg bra. I den första avbildade jag en patient som satt framför mig. Hen steg upp och sa medan hen tittade mig i ögonen ”jag dödar dig, jag väntar på dig utanför efter ditt arbetsskift”. Det här hände mitt på dagen, den första dagen efter att jag återvände från vårdledigheten.
Den andra situationen var mer fysisk. Patienten låg på undersökningsbordet och vi skulle flytta hen tillbaka till sängen, eftersom hen så att säga inte var i undersökningsskick. Patienten lyckades ta tag i mitt finger och vrida det. Det slutade med att ledbanden i fingret brast och en tre veckor lång sjukledighet.
Även om det har hänt allt möjligt under 15 år så var det dödshotet som chockade mig mest. På något sätt var situationen hotfull på ett alldeles annat sätt. Jag hade gärna talat mer om det här hotet, men då skrattade mina kolleger bort det med att säga ”aj en sån igen”. Det samma gjorde min chef. Det ansågs vara normalt.
– röntgenskötare
I det psykiatriska vårdarbetet förekommer det dagligen hot om våld när patienterna utsätter vårdarna för både psykiskt och fysiskt våld. Under min karriär har jag bland annat blivit utskälld, slagen och dödshotad.
Jag vet att jag inte är ett undantag. Många vårdare har fått allvarligare skador till följd av våld. Trots det ska vårdaren alltid vara vänlig och tålmodig. Vi måste komma till jobbet – med en lön som knappt täcker våra normala levnadskostnader. Att tala till medierna om våldet är förbjudet, eftersom det skulle ge en dålig bild av arbetsplatsen. Att få dålig lön och dagligen utsättas för våld är orsaken till att jag har funderat på att byta bransch.
– sjukskötare
På hälsocentralens bäddavdelning har patienterna slagit mig, bitit mig, tafsat på mig och skällt ut mig. Inom psykiatrin har en patient hotat att skära upp min hals. Därtill har jag flera gånger hotats med våld, saker har kastats på mig och jag har blivit spottad på.
Att uppleva sådant är ångestframkallande och gör mig arg. När man tackas för vården med våld eller utskällningar så leder det på lång sikt till en cynisk inställning till arbetet. Och när avdelningarna ofta är fulla och det inte finns tillräckligt med personal så ökar den allmänna oroligheten. Patienterna är ofta i ett förvirrat tillstånd. Tröskeln för aggressioner blir lägre om patienten måste vårdas mot sin vilja.
Jag tycker att den största orsaken till problemen är att våld mot vårdaren nästan aldrig har några följder för patienten. När en vårdare blir slagen eller på annat sätt utsatt för våld så är den vanliga reaktionen på enheten att ”sånt händer”. Inte en enda gång har jag hört om en förebyggande plan som skulle säkerställa att våldssituationer inte upprepas.
– Reetta, sjukskötare
Jag har upplevt våld eller hot om det otaliga gånger, i synnerhet under min karriär vid jouren. Vid jouren har alla former av våld förekommit.
Redan under min första praktikperiod under studietiden kommer jag ihåg att en åldring tog tag i mitt underliv och skrattade. Jag försökte protestera, men det hjälpte inte. Jag kom bort från situationen och berättade om detta för min handledare, som sa ungefär att ”sådana är gamlingarna när minnet brister”. Där började min karriär som yrkesoffer för våld.
Jag har blivit slagen, sparkad och skrapad, man har greppat mig i handen, jag har blivit spottad på, förolämpad och dödshotad. Efter att jag blivit utsatt för våld har jag flera gånger varit tvungen att återvända till min arbetspunkt och fortsätta jobba som om ingenting hade hänt. Jag kunde skriva en bok om allt detta.
– Katariina, sjukskötare
När jag jobbade som sjukskötare inom barnskyddet förekom det olika former av våld nästan dagligen. Berusade ungdomar slog mig och spottade på mig. Ungdomarna hittade också på riktigt fantasifulla öknamn. Bland annat har man hotat knivhugga mig. Man har också hotat att bränna upp min bil, bryta in sig i mitt hem och misshandla mina familjemedlemmar.
Jag kommer ihåg vissa ungdomars föräldrar, som alltid avslutade samtalet med att konstatera hurdana värdelösa idioter vi vårdare är.
Man talar inte om den belastning som våldet orsakar. När våldet är närvarande nästan dagligen så vänjer man sig på sätt och vis. Man hinner inte göra anmälningar och när det gäller psykiskt våld är gränsen suddig. Våldet börjar bli normalt. Alltid vet inte ens vuxna vad våld riktigt är.
– projektplanerare, sjukskötare, barnmorska
Under min 20 år långa karriär har jag utsatts för såväl fysiskt som psykiskt våld. Jag har blivit spottad på och skrapad – jag har blivit slagen och tilldaskad, man har vridit min hand och sparkat mig. Patienter har tafsat på mig och klappat mig utan tillstånd. Jag har också hotats och skällts ut, och även klienternas anhöriga har hånat mig.
Att utsättas för våld gör en förvånad, arg och sorgsen, och jag har även upplevt rädsla efter hot. Våldssituationerna är chockerande, även om det ofta hjälper att tala med kollegerna.
För 15 år sedan sparkade en patient mig i ryggen och jag fick en nervskada som jag ännu känner av dagligen. Jag upplever inte att jag skulle ha fått hjälp av min närchef och ledningen: Haipro-rapporter har gjorts, men man ”glömmer” att behandla dem om jag inte uttryckligen påminner om dem. Den tidigare kampanjen mot våld var bra, men det är inte tillräckligt eftersom även arbetsgivaren aktivt borde arbeta för samma sak. Arbetsgivaren borde göra det klart och tydligt att man inte får utsätta de anställda för psykiskt eller fysiskt våld.
– sjukskötare
Jag är en manlig sjukskötare på slutna avdelning för män vid ett psykiatriskt sjukhus.
Under min drygt 20 år långa karriär har jag varit med om ett stort antal lindriga och allvarliga, även livshotande våldssituationer som riktats mot mig och mina kolleger. Vi har blivit slagna och sparkade och när vi fallit på marken har vi blivit trampade på huvudet. Vi har blivit slagna med stolar och anfallna med saxar. Man har kastat urin, avföring, mat och blod på oss och bitit oss. Man har hotat döda mig och våldta mina närstående. På grund av mitt yrke har min sexuella läggning ifrågasatts: Jag har blivit kallad homo. Jag har också blivit hotad av anhöriga till patienter som får vård.
Upplevelserna under karriären påverkar mig ännu, och vissa hotfulla situationer orsakar rentav fysiska traumareaktioner. Jag har varit tvungen att sjukskriva mig på grund av blåmärken i ansiktet och förvridna lemmar. Det svaga rättsskyddet inom psykiatrin och vården är ett problem. Vårdare får misshandlas utan följder, medan man i andra yrken gör en brottsanmälan om misshandel. Det tysta godkännandet ”hör till yrket”. Man vill inte ge sjukhuset en dålig image. Arbetsgivaren verkar sakna lösningar på detta problem.
– sjukskötare
Vi höll på med ett uppdrag när patientens kompis berättade för oss att ”om patienten dör, så dör också ni”. Det tvivlade jag på. Men om patienten dör trots sjukhusvård? Genom att hota på det sättet tror sig patienter och anhöriga numera få bestämma hur och vilken tid på dygnet man får vård. Numera är det helt okej att förolämpa vårdaren och det är helt okej att kasta ur sig att jag dödar dig, för ”nog förstår ju alla ett skämt”.
En annan gång satt jag bakom ratten och hörde hur patienten greppade min kollegas hand och inte släppte taget. Patienten frågade ”vad skulle du göra om jag krossade ditt huvud mot golvet?” Medan jag satt i framsätet och väntade på polisen hann jag fundera på hur jag skulle kunna försvara min kollega om patienten verkligen gick till angrepp. Vilka skador skulle det bli, och hur ska jag sköta hen?
Efter det här har jag ibland lämnat ambulansens dörr öppen medan vi undersöker patienten, även om det är kallt ute. På det sättet säkerställer jag att jag kommer ut så snabbt som möjligt.
– Tiina, förstavårdare