Till beslutsfattare: Tehys mål för att förhindra våld inom social- och hälsovårdsbranschen

Ensamarbete är en av de främsta faktorerna som ökar risken för våld. Befolkningens vårdbehov ökar ständigt. Samtidigt ökar även vårdarbristen. Brådska och en alltför liten mängd personal leder lätt till hotfulla och farliga situationer. När vårdarbristen blir värre ökar våldet mot vårdarna ytterligare.

Det måste säkerställas att det finns tillräckligt med personal inom social- och hälsovården. Kraven på dimensionering inom äldreservicen som redan har beslutats om ska inte skjutas upp med flera år.

Lönerna och arbetsförhållandena inom social- och hälsovårdsbranschen måste förbättras. På det sättet tryggar man en tillräcklig personal. Utbildningsmängderna ska motsvara arbetslivets faktiska behov. Vi behöver också mer internationell rekrytering.

Anställda inom social- och hälsovårdsbranschen löper stor risk att bli misshandlade av patienter i alla arbetsuppgifter, bland annat inom akutvården, i jouruppdrag, i vården av psykiatriska patienter, i många olika uppgifter inom socialvården och även inom äldrevården. Största delen av dessa arbetsuppgifter sköts vid sidan av en tjänsteman, som ur strafflagens perspektiv har ett bättre skydd än vårdpersonal i anställningsförhållande.

Tehy kräver att våldsamt motstånd mot tjänsteman enligt strafflagen utvidgas till att gälla alla yrkespersoner inom social- och hälsovårdsbranschen. Regeringsprogrammets skrivning om denna lagändring bör genomföras så snabbt som möjligt.

Tehy kräver ett nationellt utredningsarbete om hur våldsförebyggande åtgärder kan ”standardiseras” inom social- och hälsovårdsbranschen.

För närvarande bedöms våldsförebyggande åtgärder separat på varje arbetsplats – med varierande noggrannhet och kompetens. Det skulle vara möjligt att utarbeta nationella minimianvisningar om detta. 

Hotfulla och farliga situationer upprepas i hela landet i relativt liknande former, men man reagerar på dem först när det värsta har hänt. Nationella standarder skulle förbättra arbetarskyddet och effektivisera arbetsgivarens verksamhet, när man inte behöver lösa samma frågor separat på varje arbetsplats. Standarderna skulle styra arbetsgivarna så att de iakttar arbetarskyddslagen bättre.

Standardanvisningar behövs bl.a. om följande saker:

• Hur ofta regelbundna säkerhetspromenader ordnas på arbetsplatsen.
• Är arbetsgivaren skyldig att placera arbetspunkterna så att de anställda inte behöver vända ryggen mot patienterna.
• En bedömning av hurudana personlarm som behövs inom olika områden i social- och hälsovården.

Samtidigt måste man utarbeta nationella anvisningar om hur man ska hantera våldssituationer som redan har skett och om vilka vidare åtgärder som vidtas. 

Till följd av dessa åtgärder förbättras säkerhetskulturen och riskerna kan förutses bättre än tidigare. 

Enligt 8 § i arbetarskyddslagen har arbetsgivaren en allmän skyldighet att sörja för arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Denna skyldighet innefattar en skyldighet att förhindra eller minimera olägenheter och risker. Våldssituationer och ensamarbete utgör utan tvekan sådana olägenheter och risker.

Även om lagen alltså nämner en allmän skyldighet att sörja för säkerheten så anger de preciserande lagrummen dock att arbetsgivaren ska ingripa i situationer med en ”uppenbar” risk för våld (27 och 29 § i arbetarskyddslagen). Det finns alltså motstridiga bestämmelser om detta i lagen.

Tehy kräver att ordet ”uppenbar” stryks i lagen. Genom ändringen visar man att arbetsgivarens skyldighet att agera är aktiv och tydlig, och att man inte på arbetsplatserna ska behöva begrunda när hotet om våld är tillräckligt stort och ”uppenbart”.

Av de förbrytare som tehyiterna möter är många i praktiken betalningsoförmögna. Då söks skadeståndet som en domstol dömt ut av Statskontoret. 

I skadeståndet som betalas av Statskontoret görs ett automatiskt grundavdrag på 220 euro (enligt 20 § i brottsskadelagen). Grundavdraget innebär alltså att en ”självriskandel” på 220 euro automatiskt dras av från ersättningsbeloppet.

Ersättningsbeloppen vid vanlig och lindrig misshandel är några hundra euro. Om brottsoffret får 300 euro i ersättning exempelvis för sveda och värk så är det inte rättvist att staten drar av 220 euro från summan.

Tehy kräver att grundavdraget i brottsstrafflagen slopas i situationer där ett brott har riktats mot en person på grund av dennes arbetsuppgifter.

Regionförvaltningsverket RFV svarar för tillsynen av arbetarskyddslagen. I dag är RFV:s tillsyn sporadisk och grundar sig på att en anmälan görs till RFV.

Tehy kräver att RFV:s resurser ökas. RFV ska ha tillräckliga resurser för rådgivning och konsultering, så att arbetsgivarna på bästa möjliga sätt kan iaktta sina skyldigheter enligt arbetarskyddslagen på förhand. 

Målet är att RFV ska vara arbetsplatsernas arbetspar i främjandet av arbetarskyddet, inte en myndighet som i efterhand anmärker på missförhållanden.

Genom att öka RFV:s resurser ökar även straffansvaret

Att bryta mot arbetarskyddslagen eller att inte iaktta lagen utgör en arbetarskyddsförseelse, men även ett arbetarskyddsbrott som kriminaliserats i strafflagen. Detta ansvar sträcker sig till juridiska personer och enskilda representanter för arbetsgivaren.

I praktiken verkställs dock ansvaret sällan, eftersom RFV har bristfälliga resurser för tillsyn av social- och hälsovårdsbranschen.

Genom att öka RFV:s resurser ökar även straffansvaret. När straffansvaret ökar sporrar det även till att iaktta arbetarskyddslagen.

Det s.k. whistleblowingdirektivet föreskriver om en skyldighet för arbetsplatserna att skapa en anonym kanal där man kan meddela om missförhållanden på arbetsplatsen. I det nationella genomförandet lämnade Finland bort social- och hälsovårdsbranschen från de organisationer som måste skapa en sådan kanal.

Uteslutandet av social- och hälsovårdsbranschen främjar en tystnadskultur. Man låter bli att anmäla våldsgärningar till arbetsgivaren dels för att arbetstagaren är rädd för arbetsgivarens motåtgärder. 

Tehy kräver att det föreskrivs att det är obligatoriskt att skapa en anonym kanal för anmälningar även inom social- och hälsovårdsbranschen. Detta skulle förbättra arbetarskyddet och patientsäkerheten.