Beredskaplagens bestämmelser som tagits i bruk har oskäligt begränsat vårdepersonalens grundläggande rättigheter. Begränsningsåtgärder som gäller grundläggande rättigheter av en enskild person i beredskapslagen (93 § - 94§) gällde i våras huvudsakligen vårdpersonal. Över 90 % av dem är kvinnor och egentligen gällde grundrättighetsbegränsningarna huvudsakligen kvinnor.
Oskäligheten i beredskapslagen när det gäller vårdpersonalen framhävs eftersom såvitt för närvarande är känt är pandemiomständigheterna inte kortvariga utan begränsningsåtgärderna kan vara länge i bruk eller risken för ibruktagandet kan vara t.o.m. flera år.
Lagstiftarna har inte hänvisat till några förpliktelser för att betala separata ersättningar på grund av grundrättighetsbegränsningarna för sådana grupper eller individer som begränsningarna gäller enbart på grund av utbildningen och branschen de har valt.
Tehy föreslår att även ersättningsgrunder borde tas i bruk i lagen i samband med bestämmelser om begränsningar av vårdpersonalens grundläggande rättigheter.
- Ersättningsgrunderna kunde vara till exempel en höjd övertidsersättning för att utföra övertidsarbete samt höjd månadslön och skadestånd för att uppsägningstiden förlängs. I våras fick vi kännedom om till exempel fall då personen har kommit överens om byte av arbetsplats och flytt, men beredskapslagen har hindrat hen från att säga upp sig. Dessutom behövs det en engångsersättning och ett skadestånd för att flytta fram, avbryta eller återkalla semester, beskriver Tehys intressebevakningschef, Else-Mai Kirvesniemi.
Beredskapslagens bestämmelser och kännedom om möjligheten att använda dem har även lett till det att arbetsgivarna inte har en verklig vilja eller ett behov att genom lönesättning motivera och uppmuntra de anställda till att arbeta övertid, flytta fram sin semester eller förlänga uppsägningstiden.
- Ibruktagandet av beredskapslagen förutsätter att nödvändighetsprincipen uppfylls, vilket betyder att alla andra möjliga årgärder för att säkerställa tillräcklig arbetskraft har används. Men arbetgivarna har redan från början framhävt behovet för beredskapslagen. Tyvärr har orsaken troligen varit en ovilja att motivera de anställda med pengar, tolkar Kirvesniemi.
Bestämmelser 93§ och 94§ i beredskapslagen har även missbrukats, det vill säga använts i sådana situationer då arbetsgivaren inte har rätt att beordra till övertidsarbete, flytta fram semestrar eller förlänga uppsägningstider på grund av pandemin. Tehy har framfört klagomål om sådant missbruk till riksdagens justitieombudsman.
På grund av arbetsgivarens tolkningsföreträde har arbetstagaren dock inte möjlighet att agera mot arbetsgivarens order även om den helt tydligt varit lagstridig. Motstånd mot arbetgivarens order kan leda till att arbetsgivaren säger upp eller häver anställningsförhållandet. Arbetstagaren har alltså inte några effektiva rättsmedel för att motstå arbiträr användning av beredskapslagens bestämmelser.
Endast med förvaltningsbesvär kan arbetstagaren föra sitt ärende till förvaltningsdomstolens behandling. I praktiken är det ändå inte möjligt att framföra klagomål om beslut som fattas på arbetsplatser gällande användning av beredskapslagen, utan arbetsgivaren använder sin arbetsledningsrätt.
- Denna väsentliga brist i arbetstagarens rättskydd bör korrigeras, kräver Kirvesniemi.
Tehy förutsätter att det stadgas ett effektivt rättskyddsmedel för arbetstagaren i beredskapslagen, såsom en försnabbad klagomålsprocess, när det gäller sådana missbrukssituationer.
Dessutom kan endast arbetstagare få straffrättsliga sanktioner för brott mot beredskapslagen. Enligt lagen har arbetsgivaren inget straffrättsligt ansvar för missbruk av beredskapslagen. Enligt Tehy bör lagen stadga att även arbetsgivare har straffrättsligt ansvar för missbruk av beredskapslagen. Dessutom bör arbetstagaren i sådana fall ha rätt till kompensation, såsom penningersättning.
Mer information:
Tehys intressebevakningschef Else-Mai Kirvesniemi, tfn 050 346 0847